Jag är rädd för mig själv ibland. Inser att jag är tom.

Jag blir rädd när andra river upp mig och säger att jag ska vara mig själv, för jag tror inte att det finns något därinne.

Jag är rädd för att mitt sinne är giftiga rötter, som sakta får min själ att ruttna.

Bara drömmar av det som aldrig blev av, i det urholkade kadaver som är min kropp.

Jag är rädd att jag inte har några färger och för att jag aldrig ska sluta växa

utan bara bli gammal, trött och dö lika ensam som jag känner mig.