Du läser boken hela dagarna. Det är ok för mig. Men du lämnar mig utanför. Du hade lovat att hjälpa mig. Göra mig stark inför mötet. Hjälpa mig att helas. Men istället har jag blivit svagare. Jag börjar att bli misstänksam. Undrar vad som ligger bakom allt, men du tröstar mig och säger att jag inte kan få allt med en gång. Du vill lära mig, men sakta, sakta! Älskade vän, det hjälper inte mig! Ibland måste mitt hjärta få bli radikalt, allt eller inget! Det är sådan jag är och du börjar att göra mig ledsen. Inför den största ville jag bli stark, leva ärligt och göra dua hela dagarna, men något fattas, hjälp mig innan jag stjälper hela universum och kanske då, kanske är det då försent...