I år och månader har du varit arg på mig
aldrig dröjt en sekund då du tyckt mig fela

I en halv evighet har jag känt den starkaste ensamheten som finns, den som finns när man ska vara två

Gång på gång har jag vädjat "se mig! Se oss!" utan att ha fått så mycket som en blick i gensvar

Nu när vi ser slutet, när lådorna är packade, konton är separerade och vi är ett påskrivet papper från punkt - så säger du att du kommer sakna mig...

Varför nu?