Om sommaren, en dag;
trasten sjöng
vänd mot den nedgående solen,
när skymningen föll
som tunga stenar långsamt
eller snarare som stentavlor
med numera obegripliga ord
men alldeles ljudlöst
genom skira moln i guld
och genom solens blekhet
på väg, ingenstans
Där fanns en förväntan
i det ögonblicket
om Äntligen, och månen
vad den kunde göra oss
Men allt var återigen
bara en ohörd uppmaning,
det som ingen såg
eller ville se
Alla människors blindhet
förvärvad och ärvd som klarsyn
genom sekler
fick Begynnelsen och Paradiset
att ännu en gång
som så ofta förr
gå förlorade.