Jag saknar det på ett hemskt vis
Mitt mörker, det morbida, det hämningslösa
Det var så plågsamt, själslig tortyr
Och ändå- jag var friare då
På ett spökligt vis
När jag dränkte själen i gift
Ju vidrigare smärta ju mer substanser
Det kändes rättfärdigat på något vis
Att möta plågan med gift
Jag saknar det på ett felaktigt vis
Jag vet det. Och ändå
Ibland tänker jag att det enbart är
På botten av brunnen
Som jag kan bearbeta mina sorger
Här bland dom levande
Känns det som allt bara ligger och skaver
Blir till sår som försöker läka
Men ständigt rivs upp på nytt
Det är inga öppna vener
Men ingenting läker
Förut hade jag tillgång till
En öppen dörr till döden
Jag var fri att gå dit
I det som e nu har jag en lite livslåga tänd
Men dörren till den ultimata friheten
Är stängd
Det är en annan slags plåga
Mer hemligt kvävande
Än knivskarp tortyr
Och i min ambivalens
Är minnet av det förflutna
Inte skarpt nog för mig
Att stenhårt stå fast vid detta liv
Ett liv av självkontroll
Och avsmak för det destruktiva
Jag undrar ännu en gång
Om jag älskar min misär?