Jag ser omtanke
Jag ser framtidstro
Jag ser inte längre mina fotspår
som lämnat mig bakom ryggen
Som logik försvinnandes i känslor
börjar jag springa
Mot dig, igen.
Men du väntar på mig med ditt slagträd
Som alltid faller jag ner
blodig och sönder
Du står där och skrattar
när du hånande erkänner dina lögner

Du njuter
Jag hatar, dig
men mest mig
Ska jag behöva dö?