I skogens kronor avslöjar rörelsen bara rörelsen.
Doften är obestämd men utan mystik –
den får oss att minnas, men vi vet inte vad.
Vi hör prassel, sus, knakanden och avlägsna tjut
som alla kan förklaras av någon, ibland av oss.

Plötsligt vet vi att det var här det var.
Vi ser på varandra att vi vet, men inte hur.
Ingenting syns, hörs eller känns,
och ingenting finns att minnas.
Vi säger inget i spårlösheten, men vi vet.