eftertanken gömmer sig i höstlöven som snart ska skifta färg och falla, dala, singla ett och ett ner mot jorden som de sprang ur...

kanske kan vi räfsa ihop fragmenten till den helhet som ger vishet, i samma takt som lövhögen växer när vi fångar stunden i den svalkande brisen och den monotona rörelsens meditativa lugn som ger eftertanken form...

att kratta frasande, glödgande färgglada löv ger mig ordning och lugn inombords, vilket kan tränga bort saknaden av den sommar som gått, som kan ge mig frid och avslut och avstamp för det spirande hopp, som bor i ett frö,  som är som en grodd som nu får vila, men jag vet att den finns.

välkommen höst, eftertankens tid