Den lilla flickan
som stod på tå när du lagade ditt utsökta pulvermos
föll plötsligt ihop när hon inte hade din midja att luta sig mot
Hon hade inte krävt den på länge nu
inte låtsas om att hon behövde den
Men allt blev plötsligt så annorlunda när den försvann

Du trodde hon var vuxen nu
var rädd att hon skulle försvinna
Hon trodde att hon var vuxen nu
men visste att du alltid skulle finnas där
Tills idag då allt plötsligt förlorade sin självklarhet

Du får inte ha ont
inte vara sjuk
inte vara som en vanlig dödlig
Du är ju hennes barndomshjälte
hennes stadiga mur

För även om hon sällan säger det
så älskar hon dig ju så
Hälften av hennes celler är dina
Precis som hela hennes hjärta

Du är den som läste Kalle Anka sena kvällar
och som nervöst höll i handbromsen
första gången hon övningskörde

Hela hennes världsbild
som hon tyckt stod så klar för henne
rasade när ambulanserna kom
och körde iväg så långt bort
Utan att någon kunde ge en förklaring

Du vet att hon blundar när hon blir rädd
det märkte du när hon skulle lära sig cykla
Hon blundar nu ska du veta
konstant och ihärdigt

Vad bräckliga alla är
Till och med hon
Till och med du

Pappa kom hem nu!
De vita sjukhusrockarna är inget för dig
Du klarar inte långa nätter
med människor du inte känner

Pappa kom hem
din lilla dotter ber dig!