Som att falla fritt i en inre rymd. Så som att tänka på dig, du som har trasslat in mig i mitt hjärtas garnnystan. Det hjälper inte ens med sax, tråden bara fortsätter och fortsätter kilometervis och jag vet inte hur man följer tråden utan att snubbla
Jag sitter på den där bänken och väntar i drömmen och du kommer släntrande som att du vet att jag redan sitter där och du sätter dig tyst och vi säger inget för det behövs ju inte när vi har varandra. Ändå väntar jag. Tyst väntar jag på att du ska ta det där steget som är så självklart i drömmen men svårt i verkligheten. Du pratar om vädret, sådär vardagligt som man ska, som om jag inte själv skulle se regnmolnen på himlen. Det är som att det ska ösregna så att du äntligen fattar; att jag vill springa med dig under det där trädet och bara stå där med dig i flera minuter. Inte vet jag längre jag vill ska hända. Att du ska fatta utan några ord. att jag vill åka upp till ostörda moln och bo där med dig tills alla stormar lugnat sig.
Så jag väntar tyst bredvid på den där bänken, den som finns men som ändå ter sig så underligt sant. Jag som vill ha väntat färdigt och att solen ska komma fram. Men det är bara med dig som solen finns på riktogt...