Det var det där med att gå och andas samtidigt som var svårt- att se alla miljontals färger som du omgav rymden med. Att inte fallera med krackelerade blomvaser- att inte glömma alla pelargonfönster som behövde vattnas med solljus. Att gå på alla rätta stigar som redan var färdigritade fastän alla sa emot sig själva och ville att man skulle gå tvärtom i kors- helst upp i trädtopparna. Helst bland de omöjligas stjärnor. Så gå då på din cirkus sade Vivaldi och fortsatte skapa där ingen annan kunde lyssna. Där alla notblad dansade sitt fria språk med brända kanter.