Du vet den där känslan
när man får ögonkontakt med någon
börjar prata
och känner
klick
bam
hej
du får aldrig gå.

Och när man får ett sms
som man väntat på hela jävla dagen
och så plingar det till
ett +46-nummer som inte får ett namn
förrän efter flera veckor
för att man inte vågar.

Innan man somnar bredvid honom
och ligger så nära
att ögonen har svårt att fokusera
för att de inte klarar av ett så kort avstånd.

Och så måste man kissa mitt i natten
men vill ju att han fortfarande ska omfamna
så man håller sig ändå
och kryper istället ännu mer tätt intill
bara för att man kan och
för att det inte finns någon morgondag.

Sen kommer morgonen ändå
och det gör fan ingenting att det är
en måndag i februari
för man vet att när man väl har gått därifrån
så väntar man på ett sms
som faktiskt kommer.

Och så ses man
igen
och igen
och igen.

Den känslan. Jag har glömt den.