Jag kan inte längre se dig i drömmen när du flyttar småsten från den soliga uteplatsen. Små pokémonkort virvlar med vinden och jag undrar om de förvandlas till riktiga varelser i regnbågsljuset. Tiden har stannat i tio års tid och jag undrar så om du minns när vi gick till sandlådan på andra sidan gatan och jag tog emot dig varje gång när du åkte rutschkana i ilfart. När du skrattade så sanden glittrade som sammet. När vi gjorde världar av grenar och löv som bara fanns i din fantasi. Ditt skratt var som pärlband och vi åt bullar med saft som fick bekymren att regna bort.
Vi var Zlatan mot världen tillsammans och du gjorde alla mål på en gång med vänsterfoten medan jag stod bredvid och applåderade. Jag undrar ibland om du kommer ihåg. Jag undrar ibland om du vet att jag grät när du ringde och ville titta på tv med mig och jag inte kunde vara där och skydda dig mot det ständiga regnet. Jag minns. Jag minns dig. Jag minns hur det kändes att vara på andra sidan och undra hur det gick för dig. Jag ser dig ibland. Men jag vågar inte fråga om du minns.
Att ditt skratt botade allt från tyfoner. Det var jag och telefoner. Och du som var på andra sidan.