Jag är en enkel människa
men ändå alltid en dubbelnatur
när jag faller
så tycks jag aldrig landa
i den dy där jag hör hemma

Om jag hade lika nära till glädjen
som jag har till vemodet
skulle jag då vara
en bättre människa?
vill jag leva
till vilket pris som helst?

Tillsammans är vi ensamma
ännu en gång irrande
i dödens dimma