När landningen var ett faktum pustade Ewa ut. Flygplatsen låg illa till och förutsatte en brant inflygning. Inte blev det bättre av att piloten som förvarnade, själv verkade skraj. Men nu var det över och några veckors semester i denna storslagna del av jordklotet låg framför dem. Hon och hennes man, och vänner som skulle hälsa på. Den hade börjat väldigt fint, trots mardrömmen i flygplanet.  Den gick ut på att någon bonde hade grävt upp sand i den lilla bäcken utanför föräldrarnas hus. Han hade hittat liket av hennes bror, som hon mördade och grävde ner där en natt för väldigt många år sedan. Hon hade känt att hon hade lyckats med det perfekta brottet och trodde att det ännu inte var preskriberat. Bonden förstod allt och tittade illmarigt på henne. Hon såg hans sexaptit och hans förhandlingssituation. Hon var numera klart fysiskt attraktiv. Så vaknade hon, tack och lov.

I taxin, efter flygresan, tänkte hon på hur märkligt det var att hon aldrig haft mardrömmar om detta förut. Men det var ju bara en dröm så hon slog ifrån sig. Brodern hade å andra sidan förgripit sig på henne å det grövsta och ingen av föräldrarna hade trott henne när hon berättade. Men det var då. Nu väntade dagens sysslor.

De hade installerat sig i sitt fritidshus för säsongen och just kommit i ordning. Hon skulle åka och handla en del saker, men först skulle hon hämta semesterbilen på verkstaden, och taxin stod redan utanför.

Strålande väder och en charmig taxichaufför. De hade setts förr, och hon kunde inte låta bli att tänka förbjudna tankar om honom. Taxichauffören som körde henne till bilverkstaden för att hämta deras stora fina Ford V8, en nybliven veteranbil. De pratade en hel del om hur fin den var. Det var den av deras bilar som bodde där, och fick sin översyn medan de var hemma i höga nord för att försörja sig.

Den var polerad, servad, hjulbalanserad och även rengjord invändigt. Det brukade han glömma bort. Så var det något extrajobb som hennes make hade beställt angående fotbromsen. Det skulle hon be bilmekanikern redogöra för, men han hade bråttom till golfklubben, så det sa han mera i förbigående. Det var troligen därför hon glömde det.

Taxifärden gick långsamt uppför den ofta brant slingrande serpentinvägen. Så vackert och högt belägen verkstaden var! I en gammal bergsby där livet tycktes ha stått stilla i flera hundra år, om det inte vore för den här moderna, men till miljön smakfullt anpassade verkstaden. Även denna dag såg hon getter från bondgården som var granne till verkstaden. De betade invant och fridfullt på de starkt sluttande ängarna, och tycktes må lika fint som hon. Det hade hon sett förr, och nästan sett fram emot att få se igen, som om detta vore en utflykt enbart för nöjes skull.

Strax innan taxibilen hade jobbat sig upp för backarna, började motorn koka. De kom ändå fram i god ordning, och mekanikern fick därmed ytterligare jobb. Men hennes bil var klar. För taxibilens skull fick hon vänta en liten stund, men vad gjorde de med en så hänförande utsikt från den lite slitna väntsoffan. Hon snuddade vid tanken på stupen som skulle passeras på hemvägen, och anade att hon inte var ensam om att tänka till kring detta och ta det extra försiktigt därför. Men jämförde med flygresan, särskilt inflygningen, och slog ifrån sig. Detta hörde till, och hon såg egentligen inga problem. I några av kurvorna hade man satt upp några stolpar av sten, med en bastant kedja fastsatt på ovansidan. Estetiskt mycket välgjort, men kanske inte det hundraprocentiga skydd som man kunde önska sig. Hon gillade att stå och småprata med taxichauffören och bilmekanikern innan hon for iväg.

Hon främst motorbromsade i utförsbackarna, för att inte överhetta bilens gamla trumbromsar. På en raksträcka hade hon fri sikt och lät faten bli lite högre än annars. Så fick hon möte, och bromsade normalt. Bussen höll väl åt sidan, och hon bromsade instinktivt lite lätt, då det gick lite fortare än hon tänkt sig. Men det behövdes lite mera. När hon sedan bromsade hårdare gick pedalen i botten och bromsverkan upphörde nästan helt. Hon famlade efter handbromsen, men hittade den inte snabbt nog. Den skulle ändå inte förslå. Hon behövde ju styra med båda händerna för att kunna slinka emellan bussen och det kedjeförsedda stenräcket. Men trots att bussens framparti nådde fram till mötesplatsen, och stannade helt, så var saken en annan längre bak. Där fanns inte utrymme nog för att mötas. Krocken var oundviklig, men hon visste att man alltid ska agera så gott man kan, in i det sista, även i nödlägen.

Bilen måste offras! Hon var tvungen att trycka sin fina bil mot bussidan, för att få ner farten så mjukt som möjligt, och vred ratten hårt så bilen började äta sig in i den oväntat mjuka bussidan. Nu gällde det livet, och det hjärtskärande ljudet från plåt som bucklade hoppades hon skulle vara livräddande. Bilar kan ju ersättas. Det ruskade till ordentligt när bussens bakhjul tog emot. Där var det inte mjukt längre. Frampartiet på hennes nyss så fina bil studsade ut i riktning mot stupet. Trots hårt grepp om ratten kunde hon inte hindra en kraftig stöt mot bröstet, men hon märkte det knappast. Den där enorma kraften hon ibland fick, gjorde att hon vrängde ratten ordentligt, och mildrade stöten. Styrningen fungerade inte längre. Hon kunde inte göra någonting för att förhindra den nya rörelseriktningen, men hoppades att stenstolpen som strax skulle träffa mitt på bilens framparti, skulle rädda hennes liv.

Den tunga Forden knäckte stenstolpen med en måttlig extra stöt och kedjan som var hennes sista chans gled eller snarare rasslande över taket på hennes nyss så fina bil. Motorn tystnade av stenstolpen och en spöklik tystnad uppstod. Hon såg i backspegeln hur kedjan till den avbrutna stolpen vajade efter passagen. Nästan dödstyst fortsatte bilen rakt fram ett bra stycke, ut över det närmast lodräta stupet, innan den nya fartvinden började vina. Hon stirrade rakt fram, fortfarande med ett krampaktigt grepp om ratten och bromspedalen hårt tryckt mot golvet. Bilens framparti började långsamt sänka sig och snart ökade vindbruset från den halvöppna ventilationsrutan rejält. Ett otäckt ljud som fick henne att känna en, märkligt nog snabbt övergående, dödsskräck. Hur är det att vara död? Det skulle hon strax få erfara. Döendet skulle gå ju fort, och det är ju främst den kanske utdragna dödsprocessen man fasar för, när man tänker på sin egen eller närståendes död.

Hon märkte snart att hon var viktlös i förhållande till bilen. Inte konstigt. De skulle ju ha följt samma kastparabel om de hade fallit individuellt. Fallet skulle pågå i 12 sekunder. Framför det förvridna frampartiet och genom ett hål i molnen nedanför henne, såg hon snart en gul åker som låg flera hundra meter längre bort. Längre ner. Där skulle hon krossas och dö. Och intill åkern såg hon strax golfbanan. Hon förfasades över att hennes man kanske skulle bevittna katastrofen, men hoppades att få en fin begravning. Märkligt nog kände hon sig nu lugn. Det fanns ju inget att tvivla på. Den svaga men molande smärtan i bröstet från träffen mot rattstången kändes som en föraning om vad som skulle komma. En diskret fingervisning.

Hon var ännu relativt oskadd, men skulle få en alltför snar men smärtfri död, och en väldigt apart tanke dök upp. Hon skulle inte kunna åka till konditoriet och hämta den beställda födelsedagstårtan till Lisa. Den som hon skulle få nästa dag, då hon fyllde tjugo år, och skulle förlova sig. Fästmannen skulle komma först till middagen, och de ämnade spara lite till honom. Men. Förlovningen hade ju redan skett cirka 20 år tidigare! Vad håller på att hända med min tidsuppfattning? Vilken tårtbeställning? Vad kom detta från? Vad händer utöver att jag snart krossas?!

Med detta skulle hennes medvetande snart upphöra, och strax därefter hennes liv. Trodde hon. Men. Det var något som inte stämde. Hur skulle detta ha kunnat återges? Det var verkligen inte läge att skriva memoarer, som någon annan skulle kunna läsa efter hennes död! Allt handlade nu bara om några få sekunder. Bilen hade nu vänt sig i luften och föll med taket före. Rädslan för det oundvikliga avtog ännu mera, eftersom man tydligen instinktivt räds det som närmar sig underifrån, när man faller. Inte det som närmar sig uppifrån! Konstigt! Så flög en dörr upp. Så här gamla bilar saknar säkerhetsbälten, och hon fick en ganska meningslös idé och verkställde den. Hon klättrade ur bilen och fångades genast av den oerhörda vinden som bromsade henne till en del. Hon bromsades mera av vinden, än bilen, och såg den försvinna nedanför henne. In i ett dimmoln inunder. Så hörde hon hur den troligen skrapade våldsamt mot en klippkant eller snarlikt hinder. Och sedan ytterligare ett skärande plåtljud och en dov duns som åtföljdes av smått skrammel någon sekund. Men själv törnade hon inte emot något. Såvitt hon kunde minnas!!! Var blåsten något annat? Något utöver fartvinden?

Men nu tog verkligen allt detta otäcka slut. Lika odramatiskt som en avklippt film. Men det kan ju återges! Eller kunde återges. Något nytt var på gång. Något helt annat. Som en ny dröm. Som om hon rörde sig fritt i tid och kanske rum. Var var hon?

Först var allt kritvitt och hon hade lätt huvudvärk. Sedan skingrades det kompakt vita successivt så hon efter en stund uppfattade det som stora slöjor av vattenånga, ett dimmoln kanske. Ett sådant som man kunde tänka sig att sagornas älvor dansade i? Ett tag ville hon likna det med snörök. Hon förstod ingenting. Sedan såg hon silhuetter av människor i töcknet. De rörde sig inspirerat men lugnt och hon såg snart att det var festklädda människor. Så såg hon sin egen älskade syster, brudklädd! Nåja, ganska älskade syster. Hon hade kommit på hennes bröllop! Plötsligt, i allt detta, var huvudvärken borta! Och tydligen hade hon gift sig med samme man som hon skulle förlova sig med. Det var nog ganska bra. Lite valpig var han, den där von Knoll, men vem var inte det i tjugoårsåldern. Hon tittade ut genom ett högt blyinfattat fönster som stod på glänt. Det var en gnistrande kall vinter. Men … Detta var ju för 20 år sedan! Vad är detta?

Så lade hon märke till något annat. Dimmorna var helt borta och hon kände sig lite generad där hon stod. Helt klädd i vitt. Hur hamnade hon här? Dessutom någon decimeter över golvet, hur nu det kunde komma sig. Detta var övernaturligt! Absolut! Kunde folket på festen se henne? Hade de också sett ett moln i salen som hon klev fram ur. Eller snarare skred fram ur? Nej, de verkade inte se eller märka något av hennes närvaro. Hennes fotsida nattsärk, eller var det en liksvepning, och hennes som under vatten svävande långa hår borde ha väckt uppmärksamhet om hon syntes.

En så meningslös tanke! Men hon kunde inte hjälpa det. Hon hade engagerat sig så innerligt i systerns utveckling och välgång, lite mera än hon egentligen kände för, kanske var det för underförstått dåligt samvete för brodermordet. Nu tyckte hon att hon var värd detta, eftersom hon var tvungen att avstå från bröllopsfesten på grund av influensan som infann sig, precis när det begav sig. Nu ville hon se efter ordentligt. Hon försökte se om det verkligen var ”rätt” brudgum, och fick sina aningar bekräftade. Det VAR han. Pojken som inom några år skulle överta sin pappas reklamfirma. Så bruden igen. Såg hon inte lite gravid ut? Varför ville hon att systern skulle vara oskuld fram till bröllopsnatten. Det var hon ju inte själv och såg inget fel i det. Vad hade hon fått för konstiga värderingar? Hon började nu åter fundera på varifrån hon kommit nu. Det kunde hon lugnt göra eftersom ingen såg henne när hon skred omkring i hotellets fina festvåning och mera inspekterade festen än något annat. Så märkligt det var att kunna förflytta sig längs ett golv utan att röra på ben eller fötter. Men ännu märkligare var det att passera en spegel utan att få en skymt av sig själv. Då klack det till i henne. Hon var inte längre människa, men ändå någonting som kunde tänka. Se, känna höra och insupa dofter. Men vem hon nu var, eller var hon hörde hemma, kom hon ingen vart med. Hette det inte något med, hmm … Cogito … Så råkade hon gå förbi ännu en väggspegel och fick den här gången syn på sig själv. Exakt så! Precis! Tänk att hon så väl hade kunnat förutse sitt eget utseende som lik! Som hon tänkte på under flygresan! Nu var hon alltså död!

Hon avbröt sig abrupt då hon fick syn på ett champagneglas som stod farligt nära en bordskant. Det visade sig att hon kunde flytta på det. Bara några centimeter, så det kom i säkerhet från kanten. Mera gick inte. Något hade kontrollen över henne. Detta något gjorde tydligen också så att ingen skulle märka hennes närvaro. Hon blev verkligen förvånad, men tappade inte fattningen på något sätt. Falla över en kant? Hon förnam en parallell med något hon först inte kom på. Champagneglaset kunde hon rädda, men inte den … Den fina gamla Forden! Olyckan! Hon själv? Rimligen var hon död, men hade en fortsatt tillvaro som inte alls kändes dum. Lite konstigt och ensamt förstås, men hellre det än att inte finnas till alls. Hon var i sitt inre en mycket ensam människa. Skulle det bli ändring på det i detta nya ”liv”. Eller förbli den gåtfulla, fantasifulla men ändå tystlåtna flicka som hon uppfattades som, när det begav sig. Hon fick inga svar på detta.

Med denna slutsats kom en imaginär våt filt över hela situationen. Snart började dimman komma tillbaka och sinnena bleknade sakta. Hon förstod att det höll på att slut nu. Men slut på vad? Och för evigt? Det var inte gott att veta, men det gick nog inte särskilt fort. Hon var inte säker på någonting.

Det sista sinnet som fasades ut var hörseln, och det var på gott och ont. Hon kunde därför koncentrera sig på att lyssna av dessa troligen sista samtal. Det pågick i rummet intill, men hon hörde bra ändå. Lite av konversationen såg hon också, sedan hon flyttat sig lite. Hon tycktes ”få” det. Där stod några unga män runt brudgummen som skrattade och skroderade. Oj, så aktiv han verkade vara! Jo, tänkte hon, med den energin skulle nog generationsskiftet i reklamfirman gå bra. Hon fick så en sista skymt av hans pappa som myste och klappade sonen på axeln. Väldigt stolt.

Nu var dimman total igen och hon varken kände, såg eller hörde. Men det fanns fortfarande lite utrymme för funderingar och slutsatser. Kan man kombinera ett tufft affärsliv med att bilda familj? Hon kände på sig att det skulle gå bra, men hur kunde hon vara så säker på att de skulle få två barn?  Och med bara fjorton månaders mellanrum. Av någon anledning visste hon att hennes syster ville ha en koncentrerad småbarnsperiod och tyckte att det var ett lagom antal för deras ganska hektiska vardagstillvaro, även om hon innerst inne drömde om att få ytterligare ett. Men, varifrån kommer tvekan? Allt är ju klart! Detta visste hon ju säkert. Jocke och Linda var i de övre tonåren nu! Eller vadå nu? Jo, vid tiden för bilolyckan.

De verkade lyckliga, men för mannens del verkade lyckan bestå mera över firmans framgångar än att han hade en väldigt rar familj. Systern borde sätta ner foten lite mera, emellanåt, tyckte hon. Men hon varken kunde eller ville lägga sig i. Att mannen då och då tittar på andra kvinnor kunde hon förstå, men tyckte att han borde göra det mera diskret. Detta verkade också vara ”nutid”.

Sedan upphörde också hennes förmåga till tänkande, men hon hann inse att någon eller något hade inflytande över henne. Var det möjligen den mördade brodern?

Tänkandet slutade med ett. … ergo sum.