1. Spåren

Ibland stannar tåget oförklarligt.
De säger att rälsen har vittrat
och omvandlats till en trög substans
som doftar av exotiska kryddor.
Vi är misstrogna, men mycket tyder på
att hastigheten regleras med subtila nyanser
och att åkrarna har bränts för vår skull.
Kanske är skulden större än vi medger,
men vi kommer åtminstone vidare.
Inte på rätt dag och inte till rätt plats,
för vi är också aggressivt likgiltiga.

2. Fältet

Vi såg ut över ett fält i mörkret.
Tusentals små självlysande stavar svängde mjukt
och mycket långsamt, fram och tillbaka.
Vi steg ner från tåget med samlarblick.
Några av stavarna bugade sig mot oss
som lysande frågetecken.
Andra försvagades och dolde sig i gräset.
Några svällde och tilltog i styrka,
översållades av tusentals små sprickor
och slocknade; häftigt och slutgiltigt.
Vi visste inget om dem.
Vi lät dem lysa, kallt och främmande.

3. Skogen

Skogen döljer sitt sargade inre.
Varje glänta rymmer dunster
som blottläggs av våra urspårningar.
Vi flyr från den skarpa doften,
men huset på kullen har varken fönster eller dörrar.
Ägarna är okända men befann sig här nyss,
för deras trasiga skuggor rör sig fortfarande.
Gåtfulla maskiner är varma men döda
och jorden de brukade blöder.
En bit därifrån finns en liten massgrav;
minnet av en nyckfull, lokal incident.
Vi gör intrång utan påföljd.
Snart försvinner vi.

4. Havet

Havets svalg var trängre än vi trodde.
Fiskstimmen vräkte sig desperat uppåt mot ytan
och krossade den ena spegelbilden efter den andra.
Tanklöst lät vi det ske och njöt av åsynen
av det maskerade förfallets skönhet.
Det vilda raseriet skiftade i grönt och guldockra
med pikanta inslag av kadmium.
Havet nådde en fullständigt oemotståndlig höjdpunkt
i detta ögonblick av tarvlig dekadans.
Svarta undervattensvirvlar fullbordade verket.
När stanken blev för svår gav vi oss av.

5. Staden

Vi är antagligen i fel stad.
Det är mörkt mitt på dagen
och rök väller upp ur brunnarna.
Vi hejdar några av invånarna,
men när vi undrar varför byggnaderna saknar skuggor,
ler de vänligt och går sin väg utan att svara.
Vi väntar med böjda huvuden
på det som regnet för med sig från landsbygden.
Än så länge har det bara kommit spindlar.
Vi kan snart inte vänta längre.

6. Retrospektion

När resan planerades såg det så ljust ut.
Gemensamma spår blänkte i solskenet,
varmt välkomnande som om framtiden väntade.
Vi log och skämtade med varandra.
Från den molnfria himlen föll ett stilla duggregn.
Vi kunde hoppas.
Vi kunde inte vänta.
Mot allt förnuft var vi tvungna att resa.