Det ligger silverströ på vägen där du går. Det är så att det klingar i varje fotsteg när jag ser dig gå förbi. Om alla vindarna kunde tala skulle de följa dig som musik.
Ibland lämnar jag min scarf hos dig med flit så att jag ska kunna komma tillbaka och hämta den- men egentligen är det för att jag vill höra din sällsamma melodi som du drar omkring dig där dina vägar dig bär. Jag stannar kvar för länge med flit tills bussen slutat gå i månljuset för att jag vill bli buren av dina toner.

Om du kunde se hur jag tittat på dig i smyg i en halvtimme när jag hummar med i allt du säger. Om du kunde se hur jag följer dig med blicken när du skyndar vidare i ditt liv medan jag stannar kvar i dina fotspår. Med längtan att bära allt du har i dina händer ger jag dig fria händer att skapa magi så jag kan andas igen. Jag släntrar i grusgången av mitt liv och bara hoppas på att få skymta dig på andra sidan trottoaren för att få en liten skymt av ditt guldbeströdda leenden. Sen springer jag till bussen. Tittar rakt fram så att ingen ska märka något. Att du stannar kvar varthän jag går. Det är redan försent att vända om och jag tror kanske att du förstått att ditt leende alltid stannar kvar tre sekunder för länge.