"Det här klarar du!"
"Kom igen, det är inte så farligt!"
"Snart är det över!"
Alla dessa tankar som mitt huvud sänder ut,
för att skydda mitt sinne ifrån situationen

Det är mitt i julrushen och jag har precis tittat på en magisk julkonsert.
Nu är jag fast i ett folkhav utan sitt like i ett trångt tunnelliknande område.
Alla ska ta sig ned för en och samma rulltrappa.
En av dom brantaste i Sverige.

Alla omgivande ljud lägger sig som en matta. Jag kan knappt höra min egen inre röst. Den blir likt en ensam myra i en stor myrstack.
Jag som är livrädd för höjder ska ta mig ned för den förskräckliga rulltrappan.
Jag som är livrädd för trånga utrymmen och känslig för höga ljud ska ta mig igenom folkhavet
helt levande.

De räddande rösterna kickar in igen
"Det här klarar du!"
"Kom igen, det är inte så farligt!"
"Snart är det över!"
Jag sväljer om och om igen
Det hela känns som en evighet utan slut

Mitt i rulltrappan börjar jag skaka
Det känns om att jag ska falla ihop och slå mig,
falla rakt ned för rulltrappan
Tårarna limmar sig fast på mina kinder
Det känns som att jag är ett litet barn som blivit skrämt
som om alla tittar på mig och ingen gör något
Men damen bakom mig
Tar ett stadigt tag under min arm
Hon säger:
"Allt kommer bli bra! Snart nere! Jag håller i dig, och lovar att inte släppa"
Hennes ord blir min räddning.
Utan henne hade jag ramlat.
Fallit rakt ned för rulltrappan.