Ångesten förgör mig
Förstör den lilla gnista av hopp jag bär på
När jag vaknar på morgonen
är det första jag känner
det där galopperande hjärtslagen
som nästintill vill slå ut hela bröstkorgen

Varenda andetag blir smärtsamt,
eftersom att jag kippar efter andan
Andetagen når inte magen,
utan förblir ytliga

Huvudet bankar, det är som om någon kört över mig
Jag känner alla känslor samtidigt
Hopplösheten är den sista känsla som suger ut all energi
Allting mynnar ut i min brutala gråt
Jag gråter tills hela kudden är blöt
Tills det inte finns några tårar kvar att gråta

Ångestdämpande medicin,
det är min bästa vän i tider som denna
Jag dränker alla mina problem
Gräver ned dom, så att ingen ska märka
Ingen ska veta hur jag egentligen mår
För det är förbjudet att känna i vårat samhälle
Om min arbetsgivare får nys om det här,
riskerar jag jobbet
Om någon annan får nys om det här,
får jag höra "ryck upp dig!".
När ska det bli tillåtet att känna?
Ångesten förgör mig,
förstör den lilla gnista av hopp jag bär på