Det faller djungelvrål på golvet. Du borstar bort saltet från mattan och kastar lakritsbitarna i en papperskorg utan plastpåse. Ljudet ekar i metallhinken. Vi sitter på golvet i mönstrade tights och stora tjocka tröjor. Du hasar dig fram till mig och kysser mig länge och nära. Du smakar djungelvrål. Salt och sött, underbart och fruktansvärt. Min väska är packad, du sneglar på den bakom min axel när du håller mig så nära du bara kan. Jag känner dina andetag, dina tvivel, det underbara och fruktansvärda. Jag tittar på dig, länge, intensivt, ända tills du viker undan med blicken.

"Jag måste åka".

"Nej".

"Jag måste".

"Jag vet".

Din blick sitter fast i mattan, du fyller i det persiska mönstret med ditt pekfinger. Jag ser att du kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Klumpen i min mage växer sig allt större och jag vill inte lämna dig. Jag lyfter ditt huvud, placerar mina läppar mot dina, och håller bara kvar. Vi andas. Jag känner dina tårar. Det kommer aldrig mer kännas såhär fruktansvärt, det kommer aldrig mer kännas såhär underbart.

Jag går upp och tar min väska. Du sitter kvar. Jag känner att du tittar på mig. Jag vågar inte titta tillbaka. Jag går snabbt ut ur rummet, klär på mig skor och jacka utan att knappt andas. Ingen av oss har sagt det högt, men det är slut nu. Jag går ut i snön, blundar och tar ett djupt andetag. Tårarna rinner. Nu åker jag till London.