asterisk och nollfemfemti när jag släpper din hand

för det var jag som gjorde det först

i eftertexterna hittar jag nya skor och ingen är så menlös som just du just här

jag andas fingrarna av dig i våra mellanrum

tappar handtaget om klämdagarna och glömmer katten jag passar

jag matar hästarna med stoff och vidunder från våra minnen

kraftfullt och lekande blir du till bal och hö

och det är alltid om kvällen som du finns i mig

i någons väska på spårvagnen

tidtabeller och oäkta barn som skriker

men det är ingen som orkar längre

tallbarr och hundvrål

djur under huden och en rostig ring du envisades med att ha på din tumme

jag rev dig på ryggen när du sov

försökte lämna märken i ditt själva väsen ifall någon skulle leta efter dig bland kotorna

det känns att vakna upp när man sovit ett helt liv och vi går i cirklar i parken i tystnad

jag nöjer mig med dina naglar mot överläppen

jag kastar fallfrukt på staketen vid sjön och det regnar alltid när det inte ska

så många är dom som kommer efter dig

jag samlar deras säd i små flaskor

deras doft i en näsduk

jämför med en tröja du glömt kvar

du får aldrig tillbaks den

jag tänker bränna den med mina hårtestar som ligger på golvet efter slö sax

framfart och häxskratt som ekar över nejden

det dundrar i axlarna och ingen svarar när jag ringer hem

jag krattar löv och undrar varför du inte kommer

om du överhuvudtaget hittar hit efter att vägen försvann

jag tog ner alla skyltar

sparkade sönder gatlampor och busskurer

men jag skrev mina bokstäver vid vägkanten

bland gräsbaggar och kvistar

tomgång och hopp

jag tänker att du finner mig