Elden brann,

slickade hennes mun

uti kyssens förbannelse

ty nu var hon DÄR

där, igen... 

där uti hans armar 

där, där hon helst 

ville vara

men där, där hon helst

INTE borde vara

nära, denna längtansnära 

närhet som plågat henne

i ensamhet

fått henne att längta, sakna

sakna HONOM

detta var förutbestämt, 

måste vara

hon visste det nu

där i hallen

med skor och kappa, fast besluten

besluten, precis på väg

på väg att gå

då en gnista var allt

ALLT som behövdes, kyssen

denna förbannelsens kyss

för HAN kysste henne,

läppar och tunga

hett, djupt hungrigt

tryckte sig nära

innanför hennes hud,

farligt nära, så innerligt nära

hennes hjärta

IGEN

och hon ville, hon VILLE

be om så mycket,

ville få komma, nära

så förförande, förgörande nära 

hans glödheta manlighet, 

lustfyllt exploderande 

i denna förbannelsens kyss

där allt, precis ALLT

kom så underbart nära

Hon ville INTE gå...

inte lämna hans ljuvliga famn

och hans ivriga läppar

då hon längtade

hans närhet, hans hud

mer än någon, mer än allt

"men ändå gick hon, ensam

fylld av längtan gick hon ensam 

ut i kylan och natten..."