Kunde du ge mig en juninatt nu, kanske jag kunnat öppna mig, kanske kunde varit en gryning, lögn eller önsketänkande. Längtar alltid så efter att få skymma, bara lite till, få följa instinkten in i hösten.

Mörkläggning, vakuum, tätt intill tystnaden, undangömd i rymden.

Du tror att jag tappat mina ord men det är mycket värre än så för har tappat mina tankar, de som kunde leva till och med i tomrummen. En vag förnimmelse om bräckt dimma att mjuka upp skärpan och förlösa färger.

Är det här vad jag blivit? Hendricks&tonics och pipeline management? Har förlagt min referensram och börjat leva i kvartal istället för i ögonblicken.

Löv som faller alldeles för sent från träden undrar hur jag ska bli ny igen, när droppar ilar nedför fönsterglasen och trängs fram mellan gatstenar på flykt mot floden - mot tidvattnet genom ett Dublin i mörk pastell.

Vinden sådär kall igen under en blågrå himmel. Har tappat all kärlek och känsel. Känner vanlig värme istället för eld, fastän att lågorna slickar näthinnan. Hur skulle jag veta att hon kvävdes när hon var så lågmäld?

Måste förmultna många gånger till och vakna med grumliga ögon. Skala bort min döda hud. Skrubba bort askan. Försöka mig på leenden. Lär mig litet mer om smärta vid varje födsel.

Du målar upp sånger om det som inte inträffat än, när vi går bredvid varandra en morgon i varsitt universum. Jag smälter i det kalla hårda ljuset från vintersolen. Du lägger beslag på framtiden, en liten dröm i taget, fastän att det är så långt kvar till sommaren. Jag måste skära bort alla kanter och göra allt jag kan för att undvika den.

Måste bli hel igen.

Det var som om själen försvann när jag börjat tvivla på dess existens och sedan var det för sent att skriva om slutet och sanningen.