Det pratas om valet nästa år. Det är en viktig dag, då det sker.

Och på valdagen vill de ha oss. Då blir vi omhuldade. Vi äldre. Då räknas vi. Löftesbeströdda.
De andra dagarna, detvillsäga de andra ettusenfyrahundrafemtionio dagarna under valperioden, då är vi mest ivägen, obekväma, obsoleta, rullatorkörande, vårdkrävande, underkonsumerande.
Bara som en beklaglig kostnadspost i landstings och kommuners budget. Är vi. Helt enkelt.

Likväl, i blekhetsstunder, när Antiagen inte hjälper människorna i farten längre, blir vi till en diffus och obehaglig påminnelse om tidens gång.
En dryg tiondel av befolkningen.
Räknas helst inte.

Egentligen.