Konturen i det murkna träet
gav en fingervisning om tillståndets
tudelade essens
Jag hade hamrat i den sista spiken
Nu låg enbart väntan mellan oss
och vårt gemensamma hem


Vid brynet stod en man och andades
mot det inkommande skeppet
som hade lämnat passagerare längs vägen
bland dimma och utströdda grindslantar


Min längtan hade tärt på mig
och jag hade åldrats hundra år på bara
en månad
Min enda tröst hade varit en flaska blended
och Cohiban från i somras


Inom våra kroppar levde parallella universum
planeter ingen astronom hade uppsikt över
I dess himlakroppar återfanns svarta hål
utan bottnar
utan slut


Fartyget ankrade och ut kom du i din vita
klänning
Len som en polerad smaragd
bar du fram det lilla barnet
och förkunnade den efterlängtade domedagen