I det lilla kapellets rum svävar en ande, i form av skir musik komponerad av Bach någon gång i början av sjuttonhundratalet. Stycket heter ”Air” och är smärtsamt vackert. Tonerna klingar sakta ut och jag får redan en klump i halsen. Solen lyser in genom kapellets fönster och den vita kistan är vackert draperad med blommor. På kistlocket står ett fotografi av dig, där du ler och har de där busiga ögonen jag så väl känner igen.
Det doftar stearin i rummet och vi sitter där stilla och tysta. Kanske är vi tjugo, fler är det inte som har spelat en riktig roll och som har stått dig nära.  

Framför kistan med fotot står din svåger Oskar med allvarlig min. Han har lovat att vara officiant idag, eftersom Jonas inte var ett dugg religiös och inte ville att någon okänd person skulle tala om hur hans liv hade varit. Jag har lärt känna Jonas genom Oskar, som är tio år yngre än Jonas.

Jag ser att Oskar har ett papper i handen. Det darrar. Jag hinner bli nervös och undra om han kommer att klara det här, innan han höjer blicken mot oss. Hans ögon är rödgråtna men utstrålar samtidigt kraftfullhet. Så sätter han igång.

”Vi har samlats här för att ta avsked av Jonas, vår egen Jonas. Det känns fullständigt obegripligt att stå här framme och nånstans med den logiska hjärnhalvan förstå att du inte kommer tillbaka. Den känslomässiga hjärnhalvan är inte riktigt med ännu, det finns stunder då vi inte tar in, utan skyddar och lägger undan. Sorgen har sin egen metodik, den hjälper oss att bearbeta, komma vidare och fungera igen men vi kommer alltid ha en kärna av saknad och sorg kvar, men det är inte farligt alls.

Ja, käre Jonas, Du var en kämpe, har alltid varit. De där infarkterna dödade bit för bit av ditt hjärta. Blev det sju? Åtta? Och för varje gång blev det allt svårare att leva ett fullgott liv. Ett tag vid fyrtio såg du ut som tjugofem och hade ett hjärta som om du var nittio. Men så var det inte längre nu på slutet. Det där hjärtat du väntade på kom ju aldrig i tid.”

Han ändrar tonläget och fortsätter.

”När jag var liten lillebror till din stora kärlek, var du min största idol. Du representerade vuxenlivet, det där sköna att längta efter. Livet då man äntligen skulle få bestämma själv, stanna uppe hur länge man ville och ha lugg istället för vattenkammad bena. Senare ville man dricka vin och röka långa cigaretter. Du kunde göra flera rökringar i rad och hade en gammal beige kroppsdress med skärp i nåt sliskigt material tillsammans med en brunblommig skjorta. En gång när jag passade er hund, Pricken, för att ni skulle på fest klädde jag ut mig i just de här kläderna och poserade framför spegeln. Då blev jag du för en stund och kände vuxenheten omfamna mig.”

Plötsligt ändrar han kroppsställning något och gör en paus. Jag vågar knappt andas, men är helt uppslukad av orden.

”Tänk att allt kan ändras så dramatiskt i ett enda slag. Det råder ett stilla lugn i sjukhussalen. I sängen närmast fönstret ligger du, uttråkad och svag. Den tidigare så starka kroppen har skrumpnat ihop. Du är tunn, mager och orkeslös. Hjärtat slår oregelbundet och du andas fladdrande som en fågelunge. Du har just ringt till din Karin och berättat att du ska upp imorgon bitti och ta prover. Ni har just avslutat samtalet med ett sedvanligt "jag älskar dig". Du reser sig för att gå på toaletten.”

”Minns du när jag var på mitt livs första "beach-party" och inte kom hem förrän nästa morgon med den gamla läckande ekan med aktersnurran, frusen, bakfull men på moln efter att ha legat på mjuka klippor och hittat den spröda och unga kärleken. Det var du som lugnade ner syster Yster, som fick tokspel när oron gick över i ilska när hon insåg att jag varken hade drunknat, supit ihjäl mig eller drivit ut i riktning mot Åland.” Vi fnissar lite försiktigt i bänkarna, bilderna är ju så sköna.

Rösten ändras och vi dras tillbaka till nutid.

”Du ramlar på vägen tillbaka från toaletten. Efter en kort stund kommer sjukhuspersonal rusande med akututrustning och börjar kämpa med att få igång det sargade hjärtat. De får upp dig på sängen och påbörjar återupplivningsförsöken”

”Det var du som höll mig i famnen och tröstade mig när mamma dog. Jag minns din sträva kind mot min. Du doftade den där after shave:n som är bara din, men som jag aldrig lär mig namnet på. Dina starka händer höll mig i ett järngrepp, du var stark och trygg som vanligt. Är det något jag alltid kommer att minnas så är det sättet du kramades på. Innerligt, varmt och på något sätt så att man kände att man verkligen betydde något. Du har varit en sån människa som tidigt lärde dig att ta hand om dig själv här i livet. Det kunde ju behövas när du skulle introduceras i Karins familj. Senare bildade ni er egen lilla familj, där föräldraskapet först tränades på den lilla älskade hunden Pricken innan det var dags att ta emot Emil. Jag minns Emils dopdag. Det finns ett fotografi, där Karin, faddrar och du står tillsammans framför kameran. Allt tittar in i kameran men inte du. Du söker Emils blick, ler och fullständigt svämmar över av stolthet och kärlek. Jag vet att familjen, släkten, men framför allt hustru, barn och barnbarn betydde mycket för dig Jonas. De finns, sitter alla här och är väl egentligen själva fortsättningen på dig och ditt liv. Jag vet ju att de var din stolthet och kärlek här i livet. Så när det gäller den existentiella frågan varför vi vandrar ett slag på jorden, vad det egentligen går ut på, så tror jag att själva svaret på frågan är just de som sitter här i bänkarna idag. Och din kärlek räckte till många. Du ville orka fram till Oskars giftermål, ville vara där vid altaret, ville ha något att kämpa för ytterligare. Men det blev inte så. ”

En larmsignal börjar brumma ilsket. Sjukhuspersonalen kämpar vidare, får igång hjärtat några gånger men känner sedan att de förlorar dig. Efter ett par försök till ger de upp, kopplar loss utrustningen och noterar dödsfallet och klockslag i journalen. De ringer till Karin och meddelar vad som har hänt. Hon, som ju la på luren efter samtalet med dig, bara femton minuter dessförinnan.

”Om jag blundar kommer bilderna. Jag ser dig uppe på tjärpapptaket, målmedveten, brunbränd och med ett snickarbälte om höfterna. Du bygger, baxar, snickrar, drar el och formar saker. Som en maskin arbetar du outtröttligt. Envis, målmedveten och uthållig. Du står i köket och lagar mat och svänger ihop fantastiska måltider. Sen sätter du dig i lillstugan och tar fram målarpenslarna, läser böcker och hänger med i nyhetsrapporteringen så att du var fullständigt hopplös att slå i TP. För att sen under många år dra på dig kostymen och vara den där egne företagaren med hela världen som arbetsfält. Men det var då. Sen kom de olika infarkterna smygande. Och för varje gång har ditt stackars hjärta skadas mer och mer och lämnats med nya ärr.”

Du fick 47 år i alla fall. De senaste var inget vidare. Men du har haft ett gott liv på det stora hela. Med karriär, kreativa intressen och goda vänner. Men framför allt en familj som har älskat dig och som inte har önskat sig någon annan make, pappa och farfar än precis den du var. Alla kommer att sakna dig och sorgen är stor. Vi kommer att bevara dig i ljust minne. Sov gott, käre Jonas.                                                                     

Det är tid för musik. Totta Näslunds skrovliga röst bryts vackert mot den kvinnliga och för en stund infinner sig ett stort lugn i rummet.

”Ja, Jonas. Du spelade inget instrument. Men var väldigt intresserad av musik. Ditt kunnande var stort och du sjöng gärna med när du hörde musik du tyckte om. Vid ett sådant här tillfälle ska man helst inte idealisera den avlidne utan alldeles ärligt teckna det som kommer till en. Så ja, det var inte alltid njutbart att höra din bullrande stämma en kvartston för lågt eller högt. Men din glädje var det aldrig något fel på."

"Till sist vill jag läsa en avskedsdikt. Som handlar om livet. Som det är. Om saknaden och sorgen, men även om det ljusa. Det får bli en dikt över livet, ditt liv tillsammans med oss Jonas. En dikt som jag skrev dagen efter att du gått bort. Den heter ”Ett träd”.

Du var en gång ett enda litet frö
slog rot och började att spira
växte upp och blev ett träd

du stod där stadigt under stormar
och under sommardagars hetta
liksom under vinterns kalla famn

och när tiden mognat slog du knopp
bar fram en frukt av särskild sort
som du omslöt inom grenars verk

i din lövsal rymdes flera inre rum
i skuggan av dig fanns svalkan
livets trygghet och dess beskydd

och du njöt av kraftens styrka
växte orubblig upp mot himlen
nöjd med dina egna verk

ad visste du om livets gåtor
att allt ju går mot eget slut
en tid då saven stillnar

Vi som blickar upp mot himlen
saknar nu din stam och krona
får vänja oss vid allt nytt

men glömmer aldrig platsen
där ditt träd fick stå och växa
och vem du faktiskt var

Ackorden kommer smygande, pianospel och en varm röst. Känner igen låten från förr. Det är en låt från mellon tror jag, ”Empty rooms” med Sanna Nielsen. Oskar lyfter blicken mot taket. Andas ut.

”Ett ord till oss alla. Ja, det är tomma rum, det är tung saknad och sorg just nu. I filmen Jim och Piraten Blom av Hasse Alfredsson, finns det en fantastisk scen, där den unge Jim sörjer sin just avlidne pappa. Hans Alfredsson kommer åkande på en flakmoppe och samlar in svarta stenar som de sörjande bär i bröstet. Ungefär så här utspelas dialogen.
– Ja, hej Jim. Det är jag som är Kolavippen. Jag kör de döda ända in i evigheten.
– Hej, men vad är det, evigheten?
– Tja, som en boll ungefär. Du vet man kan trippa runt med fingrarna runt bollen men det finns inget slut.
– Jaha, då fattar jag.
– Jo, du vet. Alla som sörjer får som en svart tung sten i bröstet, det är sorgestenar. Men dom tynger ner en, så då kommer jag och hämtar dom och kör ut dom i rymden där jag sen tippar ned stenarna i ett svart hål. Du vet, man får vara ledsen när någon är död men det ska inte vara så man inte får vara glad mer, för gott väder eller när nåt är skoj. Dra upp din tröja nu, så får jag se på din sorgesten. Sådär, nu tar jag bort din sten. Oj, oj, det var en bamsing på nästan två kilo. Den ska du inte gå omkring med. Men titta här inne, nu delar jag den och ser du längst inne här. Det är själva kärnan, den finaste biten av sorgen, den stoppar vi tillbaks för den ska du aldrig göra dig av med för den gör att du förstår andra människor och den kommer att lysa upp dig inifrån.

"Så låt oss alla dela den där stenen, inte tyngas ned av den utan bevara det fina, själva kärnan, den som gör att vi minns vår Jonas, att vi förstår oss själva och alla människor omkring oss. Jonas hade velat ha det så tror jag. Så låt oss gå vidare i livet.
Nu tänker jag föreslå att alla församlade ges möjlighet att defilera förbi kistan här uppe, ta ett avsked och för dem som vill, lägga ner en blomma på kistan. Efter att detta har gjorts samlas vi utanför på gården för att transportera oss till värdshus för lite förtäring."

"Tack för den här stunden och att ni alla, som betytt så mycket för Jonas, finns här för att dela den."

Jag reser mig, stryker ut kjolen och tar ett djupt andetag. Jag håller i en ros, som jag ska lägga på kistlocket. Går upp på podiet som nummer sju. Rundar kistan och ser metallplattan med Jonas namn på och med ingraverade födelse- och dödsdatum. Det känns fortfarande overkligt, jag gråter stilla och lägger min ros på ena sidan av kistan för att inte lägga den över de närmast sörjandes blommor. Jag fortsätter mot utgången och tar steget ut. Luften är kylig men luften klar. Ovanför oss himlen, så oskyldigt blå.
Det här är den vackraste begravningsceremonier jag någonsin har varit med om. Den kommer att sitta kvar i mitt minne under lång tid framöver. Jag känner samtidigt en stor tacksamhet till Oskar. Han har planerat hela ceremonin, framfört sina texter med känsla utan att de har låtit konstlade och styltiga, utan burna av en stor kärlek till den avlidne. Jag vet vad han har våndats inför det här uppdraget han fick av Karin. Han kände att han inte ville svika varken henne eller Jonas. Och som han klarade det. Personligt, kärleksfullt och respektfullt, allvarligt men även med humor och värme.

Sorg behöver inte vara farlig, den kan vara vacker mitt i det ledsamma. Så därför vill jag dela den här erfarenheten med er.    

                                                                         @