Kanske har ni en märklig känsla.

För.

Felriktad humor.

När jag berättar att jag läser Nietzsche.


Och ni dissar mig.


När ni hoppar på Nietzsches teser.

Och anser att hans teser är nationalistiska.

Han var ju bara en riktigt säregen person.

Som jag.


”Övermänniskan är enligt Nietzsche den människa som når utöver sitt öde,
som övervinner sitt öde, som ensam är ansvarig för sitt öde, utan några gudar. Hon erkänner inga andra värden än det hon själv funnit värdefullt, och inga andra lagar, än de hon själv skapat åt sig. Hennes sanning är hennes egen sanning, och kan inte vara någon annans sanning. De omständigheter som skapat henne, och det öde hon skapat åt sig, kommer ständigt att skapa henne åter.”

”Nietzsche föraktade kristendomen, som han ansåg hade förslavat och degenererat människan, och således skapat motsatsen till övermänniskan, nämligen undermänniskan.
Nazisterna använde flitigt retorik om övermänniskan i sin reklam och mytologi, till stor del med hjälp av förfalskningar och förvanskningar av Nietzsches verk. Den ensamma, oändligt olyckliga, oändligt lyckliga, i ensamheten utan fruktan, utan hämndbegär levande människa, som Nietzsche skildrar,
har i grunden inga biologiska eller nationella implikationer och har därmed föga gemensamt med nationalsocialismen och annan rasbiologi.
Nietzsche var mycket kritisk till tysk nationalism.”

(Från Wikipedia)

Så.

Läs på.

Innan ni talar med mig.

För.

Jag kan svara på tal.

Om teser.

Och jag kan meddela.

Att jag har även andra böcker i mina bokhyllor.


Och betänk att han kallade oss människor.


För hon.


Så vackert!