Hon kom ur dimman

för att dricka

björkarnas stigande sav

för att marken låg bar

och vindarna levde om

i hasselns gömslen

för att lägga sig ner

och känna doften av jord

i sina lungor

i stunden när solen

fick hennes kropp

att le och blomma

Så älskade hon världen

när hon tog klivet

ut i det okända

och lät slöjornas

grå trygghet försvinna

i vårens möten