På Lindbergs AB skålade man denna soliga onsdag i champagne. Den innersta kretsen av medelålders män med mörkblå kostymer flockade sig runt Carl på samma vis som de små barnen ockuperar ytan kring jultomten när klapparna ska delas ut på julafton.

”Mina kamrater! I dag har vi skrivit historia. 1830 satt den industriella revolutionen officiellt i gång, Spinning Jenny konkurrerade ut alla stackars kärringar som satt på sina kammare och stack sig i fingrarna, ångbåten gjorde åsnan obrukbar och vi fick industrimagnater med god smak för världsherravälde att leda oss hit där vi befinner oss i dag. Det är en spännande tid vi lever i mina herrar, och vi kan i dag skörda frukterna av våra föregångares enträgna kamp för överlevnad i den marknadsliberala världen. Frihet, kamrater, frihet!”.

Applåderna haglade.
”Bravo!”
”Vi gjorde det!”
”Fan vad bra vi är!”
Carl stod i centrum av den kapitalistiska euforin och betraktade förnöjt nepotismens sanna ansikte.
”Mina vänner, låt mig fortsätta”. Han gestikulerade med handen och bad om en stunds tystnad.
”Som sagt, Spinning Jenny, ångbåtar och vinkelsågar är numera ett minne blott. Vi har under närmare ett sekel tagit vid där våra förfäder slutade. Under årens lopp har vi på Lindebergs AB haft förgreningar i alla möjliga samhällsinstitutioner, vi har köpt upp familjebyggda företag, styckat dem i småbitar och plockat russinen ur kakan, vi har vunnit kommunala upphandlingar och gjort profit på välfärden, kalkylerat derivator till vår favör och bränt upp statliga monopol. Men det vi kan känna mest stolthet över är våra innovativa avdelningar. För över hundra år sedan började vi utveckla teknik som i dag värderas till miljardbelopp. Enbart våra patent skulle kunna göra oss självförsörjande en hel livstid. Med våra skarpa hjärnor har vi varit med och byggt det moderna samhället och satt den prägel som krävs för att vi ska kunna kliva in i nästa samhällsomstöpande fas.”

De högt uppsatta männen tittade med stolthet på sin profet när han läste upp de kapitalistiska evangelierna. För dem var Carls tal en långväga profetia som skulle göra dem odödliga i historieböckerna.


”Nog om vår historia”, sa Carl. ”Vi är väl medvetna om vår förträfflighet. Vi vet att detta land skulle kollapsa om vi inte befann oss i mitten av maskineriet. Vi vet att utan vår närvaro i den finansiella- och industritekniska sektorn skulle svenskarna fortfarande arbeta i betydelselösa pappersbruk, i föråldrade gummifabriker och i olönsamma kolgruvor som enbart kunde få liv genom konstgjord andning från politikernas munnar. Utan oss hade matvarukedjorna fortfarande bekostat manuell kassaservice, skolorna hade haft levande människor bakom katedern, våra flygplan hade styrts av instabila luftfarare och – ni förstår säkerligen vart jag vill komma – roboten hade fortfarande varit en fantasi bland många andra fantasier.”
Männen nickade instämmande med sina höga pannor. Varje strof, varje ord som Carl uttryckte, var som honungslen poesi i deras öron.

”Mina herrar. Vi har gjort verklighet av fiktionen. En gång i tiden översköljdes vi av science fiction och en romantiserad bild av den maskinella räddningen. Vi har gjort verklighet av drömmen. Med våra kloka huvuden står Sverige i dag i fronten för innovation och automatisering. Människan är en vacker varelse med ett avancerat maskineri. Det är det ingen tvekan om. Men varför ska den lilla människan sättas i kostsamt bruk när vi bara behöver små delar av denne? Döda lemmar har ingen plats bland elektroniska tentakler. Låt de obrukbara leva på skattefinansierat vatten och bröd! Låt de som inget tillför leva sina betydelselösa liv i periferin och låt oss få njuta av de frukter vi sår!”

Männen eggade upp varandra. Det låg adrenalin i luften och hade vi varit där, hade vi förmodligen upplevt tillställningen som en predikan i Livets ords lokaler.
”Nu vill jag att ni alla höjer era glas, klappar varandra på axlarna och skålar för den stundande framtiden. En framtid utan olönsamma arbetare och döfödda köttberg”.
”Skål!” Männen stämde upp i en narcissistisk samklang. Deras förträfflighet hade fått sig en ordentlig bekräftelseinjektion.

Carl fortsatte: ”Lao-Tse sa en gång att en resa på tusen mil börjar med ett enda steg. Lindbergs har tagit fler steg än vad en människa hinner med andetag under en livstid. Och i dag tar vi nästa steg ut till universums orörda marker. Om exakt en minut kommer vår styrelseordförande Göran Axén frammanas på storbildsskärmen framför er, och han kommer – likt ängeln Gabriel – med glädjande ord om vårt nästa steg i metamorfosen.”

Jublet hade nu inga gränser. De kostymklädda gubbarna betedde sig som småbarn på julafton när Carl förkunnade nyheten. Överförfriskade stod de och applåderade i takt samtidigt som de sjöng en lovsång om företaget.

Pantsätt dina tillhörigheter
Frisätt kapital
Ge oss därefter allt du äger
Och vi äter dig levande
Allt utom ditt skal

Stämningen blev mer och mer intensiv. En av gubbarna satt på huk och kräktes i en papperskorg, medan resterande stampade med fötterna i golvet samtidigt som de klappade med händerna. De var alla rejält överförfriskade.
Nu var det bara sekunder kvar innan kungörandet. Frågan var inte om företaget skulle få högre tillväxt, utan hur omfattande den skulle vara. Större bonusar, nya bostadsprojekt, uppgradering av lyxyachterna. Ja, listan kunde göras lång. Gubbarna var födda vinnare och dagen de lämnade jordelivet skulle det vara i en safirbeklädd kista med guldramar och afghanskt sidentyg i locket.

De öronbedövande salvorna trappades upp i takt med att storbildsskärmen hissades ner från taket. Gubben som hade vomerat i papperskorgen satt fortfarande på huk för att återhämta sig. En av de äldsta herrarna hade trillat omkull i tumultet och låg raklång på marken och skrattade oavbrutet, rullade runt som en medelålders gris. Men när skärmen nu hade börjat visa rörliga bilder blev det knäpptyst i lokalen. De förnäma herrarna rättade till sina slipsar, ansiktena slätades ut och de mötte överhögheten med allvarliga miner.

Göran Axéns porösa ansikte frammanades på den massiva storbildsskärmen. Hans kritvita tänder lyste upp rummet och de uppspända ögonen vittnade om stora bud.
”Kära, ärade vänner och kollegor. Det sägs att en individ i snitt får privilegiet att beskåda ett stjärnfall en gång i livet. Livets mirakel växer inte på träd och lyckas vi fånga in det som den kosmiska slumpen medför kan vi skatta oss lyckliga. Jag har inte bjudit in er för att tala om slump och tur. Sådant existerar inte i vårt formidabla sällskap. Lindbergs har banat väg för innovation sedan 1800-talet och det har varit stålvilja och en jäkla anamma som har riktat evolutionen till vår favör och… Ja, låt mig gå händelserna i förväg. Jag ska inte hålla er på sträckbänken. Min bättre hälft, Carl Fredin, har lovordat er under den senaste timmen och ni är väl medvetna om er förträfflighet.”

Sällskapet stod mätta och belåtna och sög förnöjt in den store hövdingens lovord. De som var alltför överförfriskade höll tag om stolsryggarna för att se representativa ut.
”Som jag sa tidigare har Lindbergs stått för innovation och samhällsutveckling under många herrans år, vi har digitaliserat och automatiserat samhällsmaskineriet och på så vis skurit ned på köttberget. Med detta sagt vill jag… Äsch! Nu klarar jag det inte längre. Åt fanders med lexikala utsmyckningar och formaliteter.”
Sällskapet skrattade och busvisslingarna ilade genom den stora festsalen. De var lika energiska som herr Axén över vad som komma skulle.

”Jag ska inte hålla er på sträckbänken längre. Nu kommer de goda nyheterna.”
Herrarna stod med öppna munnar och nästan dreglade. Äntligen skulle budbäraren släppa alla hämningar och manifestera upplösningen på det spännande dramat.
”Som ni vet har vi under en längre tid utvecklat den artificiella intelligensen med hjälp av våra innovatörer i Silicon Valley, och i dag, kära medarbetare, kan jag meddela att vi har tekniken som erfordras för att inte enbart byta ut den mänskliga arbetskraften på marknivå. Där har vi varit länge. Vi kommer numera att kunna driva Lindbergs utan att behöva avlöna människor på chefspositioner”.

Munnarna slöts sakteligen på det energiska sällskapet. De tittade frågande på varandra, lyfte blickarna mot Carl och han såg lika förvånad ut som dem.
”Men vad… Vad vill du ha sagt herr Axén?”, frågade Carl storbildsskärmen med svetten drypandes på pannan.
”Vi kommer aldrig någonsin att behöva anställa en människa på chefsposition. Förstår ni vad detta innebär? Hela koncernen kommer inte behöva några anställda som gör anspråk på lön! Ja, bortsett från att jag kommer sitta högst upp och styra maskineriet. Detta är helt fantastiska nyheter mina vänner. Och det är er förtjänst att vi i dag positionerar oss högst upp i hierarkin. Tacka er själva för det era skarpladdade hjärnor och ert idoga arbete har frambringat. Avslutningsvis vill jag tacka för mig, för den tid jag har fått dela tillsammans med er och jag önskar er allt gott. Tack kamrater! Tack för att ni har satt avtryck i evolutionen. God afton!”

Storbildsskärmen rullade långsamt upp mot taket och salen fick återigen en större rymd. Den tidigare så uppspelta sinnesstämningen övergick i en gravallvarlig tystnad.
”Vad sa han egentligen?”, frågade gubben som hade kräkts i papperskorgen. ”Menar han att… behövs vi inte längre?”
Herrarna började hyperventilera, en långsmal herre trillade raklång ner i marken, en skrek rakt ut, skakade på huvudet och såg nästan ut att vara besatt av en demon. När beskedet hade gått in och de förstod att de inte längre hade något arbete att gå till, aldrig mer skulle vara eftertraktade trots ovärderlig expertis och mångårig erfarenhet, började kaoset. Herrarna gick fullständig amok. Bord och stolar kastades mot Carl, man försökte få liv i mannen som låg livlös på golvet, en av herrarna satt sig uppgivet på golvet och började gråta. Det var inte enbart herrarnas tillvaro som hade slukats upp av beskedet. När tekniken skulle komma att spridas globalt skulle det kapitalistiska feodalsamhället omdanas och maktstrukturer sättas ur spel. Den vita välbärgade medelålders mannen var inte längre savannens kung. En tusenårig historia var på väg att ta slut.

”Vad i helvete Carl!”, skrek Carls högra hand. ”Vem fan tror han att han är den där jävla Axén? Jag har gett min själ, mitt liv och min familj åt det här företaget. Nu har jag ingenting kvar!”
Männen sprang runt som desillusionerade hönor. Telefonerna plockades fram och de började febrilt ringa runt för att rädda sina egna skinn. Nu befann de sig i samma uppgivna tillvaro som arbetarna och den forna medelklassen. Aldrig hade de trott att jämställdhet skulle råda.

”Hallå!”, skrek en i luren. Han hade ringt upp sin bank. ”Detta är Sivert Gyllenstjerna. Jag vill göra en transaktion på tjugofyra miljarder från mitt konto på Caymanöarna till det sparkapitalkonto som ni råder över. Detta måste ske med omedelbar verkan!”
En robotröst svarade på andra sidan linjen.
”Hej och välkommen till Kapitalbanken. Sedan dagens industriella rationaliseringsplan godtogs av riksdagen och ledningen för Lindbergs, är era likvida medel inte något värt. Jag tackar för påringningen och önskar en fortsatt trevlig kväll”.
”Våra pengar är ingenting värda!”, skrek mannen efter att ha lagt på telefonen. ”Inte en spänn är vi värda!”
”Vad yrar du om?”, frågade Carl. Blodet rann längs med kinden och han satt bakom ett omkullvält bord för att skydda sig från slag och sparkar. ”Vad är det för dumheter? Vi tillhör ju planetens mest förmögna män, crème de la crème är vad vi är.”
”Vi är inte mer värda än en industriförpackad chokladpudding ska du veta”, sa mannen som hade varit i kontakt med banken. ”Vi är slut. Finito!”

Kaoset tycktes inte ha något slut. En av de större herrarna slog en av sina kompanjoner med en rak höger över näsan så blodet sprutade. Han trillade omkull och slog upp bakhuvudet i det hårda marmorgolvet. Förövaren satte sig på huk och plundrade den stackars saten på plånbok och bilnycklar.
”Vad håller du på med?”, skrek en annan herre som såg illdådet”.
”Rädda sig den som kan”, skrek förövaren. ”Jag tar hans bil. Det är en gammal Aston Martin som är värd flera miljoner. Jag kan lätt få ut en hacka om jag säljer den”.
”Å vem i helvete hade du tänkt sälja den till? Begriper du inte vad som har hänt? Inte en jävel kommer ha användning för en Aston Martin längre. Ingen kommer ha användning för varken bilar eller oss!”

Herrarna gallskrek och kröp runt som småbarn på golvet, onyktra och uppgivna. Carl kröp sakta fram från sitt gömställe. Han tittade ut över folksamlingen och betraktade sina tidigare arbetskollegor. Deras drömmar hade gått upp i rök. Mångmiljonvillor i skärgården, flådiga sportbilar, värdepapper, konstsamlingar, ingenting som längre hade ett reellt värde för dessa nedbrutna herrar. De skräddarsydda kostymerna som var måttbeställda från Italien och Frankrike kunde lika gärna användas för att torka upp spyorna på golvet och alla tårar som hade blötlagt den anrika festsalen. Han tog ett kliv fram till den livlöse mannen och kände efter puls. Den kalla huden vittnade om kapitulation och ödeläggelse. Inga adelssköldar i världen kunde nu skydda dem mot det pilbågsregn som nu sköljde över dem.