När tröttheten över vem jag är

och vad jag är

fyller ut mina allför trånga innanrum

Så spricker jag

Jag krackelerar

Hopplöshetens flod svämmar över

och rämnar igenom de där fördämningarna

som så noga och varsamt byggts upp

Genom alla dessa år

Alla mina bilder, känslor och minnen

följer med i denna rasande flod

som skövlar sig fram

utan skydd… utan famn

Och jag vill gömma mig

Bakom dig

Bakom alla minnen

Bakom trädet och jorden

Orkar inte se och känna

allt som flytit upp

Orkar inte vara kvar här att bevittna

mitt förfall

Du har tappat tron på oss

Du… mitt ankare till livet och kärleken

Min tråd som håller mig förankrad

så jag inte flyter bortanför - utanför - ovanför

för länge

Anledningen att söka sig tillbaks

Att sträva efter något bättre

en lösning

ett ljus

Slocknade och dog inatt

Då du sa att du inte längre trodde - på mig

Åtrån som smygit sig utanför min kropp

och mina sinnen

Vilsen och bortmotad

Kanske av mig

Kanske framforcerat av mig

Jag har aldrig ändå riktigt förtjänat den

Den - eller din kärlek

Men jag har trott på den

Och den har fått mig att tro

på att jag är en bättre kvinna

än den jag visar dig

Nu vet jag -att jag är värre

Och du har rätt i att avvisa mig

Jag är ingen i detta nu - bara en vilsen, borttappad liten flicka

Jag sitter fortfarande i klädkammaren och fantiserar

Jag smygtjusas fortfarande av tjejgängen som verkar ha allt

Jag skrattar fortfarande fast ansiktet spricker av sorg

Jag längtar fortfarande efter att bli stor - vuxen - hel

Jag tror fortfarande på sanningar såväl som osanningar

som skadar mig

Jag längtar fortfarande hem - utan att veta var det är

Men mest av allt längtar jag

efter läkning - så att jag kan få vara människa

med dig

Varför ska jag gå igenom detta

Allt detta - om och om igen

Och Hatet och Bitterheten växer

Trodde inte jag var i stånd att känna sådant

men det är en dödlig orkan i dessa känslor

som kan vara förödande då den riktas mot

den det handlar om

MIG!