Det är alltid ballonger när du frågar. De flyger i skymningen med alla svar som jag inte har. Kanske ska de till andra planeter där du hör hemma. Det är alltid sockervadd i ditt livs tivoli som knastrar och krispar sig på ytor till det som inte finns. Jag snurrar omkring som en bortkastad frisbee och vet inte var rymden hör hemma.
Det finns ändlösa oceaner av mitt inre som letar efter svalkande grottor får solar som gått för långt. Om du- mitt du- finns i molnen. Var hör då mitt väsen hemma? I strandlösa nätter? Jag hamnar alltid i för trånga gränder med dina cigaretter. Vi har fastnat i Pariserotiken och askan glimmar till när allt blir svart.

Vallmo- Jag ser vallmo med dig. Vill fly med dig. Till ställen vi inte vet om de existerar. Kanske allt är svartvitt som i gamla filmer med Bergman referenser när vi spelar schack om slutet. Kanske jag vågar snudda dig med fågelkvitter i träden. Kanske- om du hör mina viskningar kan vi resa bort tiden. Stanna i eonsekunder. Andas in varandras viskningar. Tyda varandras drömmar när stjärnorna blinkar i sammet. Titta på gulnande fotografier när blixtarna har slutat flasha det glamourösa i Hollywood. Se in i oss själva. Hitta alla svaren som i ett sargat Memory-spel.
Jag blickar ner mot våra släntrande fötter och undrar om vi ska gå åt samma håll eller om en måste vända om för att skydda sig från sanningarnas paraply när svaren störtar ner som hagel en höstmorgon när vi drack kaffe i din spruckna kopp tillsammans för att spara disk. På ändlösa ängar av solrosor där vi letade oss fram i djungeln av svar vi inte ville veta om.

Där i slutet vill jag vara - överallt med dig. I ditt vardagsrum med otvättade filtar och små virvlande dammtussar som florerar verkligheten. På små kuddar som ligger inskuffande i hörn där ingen någonsin varit. Där sanningen ligger i små avrivna papperstussar med din sällsamma poesi. På kylskåpet med små magnetbokstäver där jag aldrig vågar skriva ditt namn.
Där mitt i alltet- vill jag vara. Med dig . Som i ett hemligt kuvert som ingen någonsin öppnat.