Genom fönstret strålar morgonsolen och faller
på hennes nakna bröst
som en spotlight som ställer hennes vackra kropp
i centrum.
Hennes bleka persikohy glänser i solskenet och jag
håller om henne och kramar hennes midja och bröst.
Utanför fönsterglaset sjunger fåglarna: ”Det är vår och där inne älskar
ni bland tunna lakan och ger varandra livet och kärleken
och ni har inga problem.”

I huvudet hör jag den 29 sonetten och gör likadant.
”Min sång i skyn jag slår.”
Tungorna talar sitt språk, vårt språk, viskar om kärlek och
de tunna lakanen blir varma när morgonsolen lyser på hennes bröst
och lärkorna sjunger att det är vår.