Under betongen finns ett innanhav, där vår frihet och våra drömmar bor. En plats som vi sedan länge har glömt bort. Och vi vet inte längre hur vi ska hitta dit. Där finns det omedvetnas underströmmar. Längtans virvlar. En plats där vi kan vara vi.

Här uppe trycks de tankarna ned, mot botten. I gettot ovanför, vandrar vi från famn till famn. Från natt till morgon. Utan att vilja se, varandra på riktigt. Jesus sa en gång, kom till mig. Som en medmänniska, en syster eller broder, ville han skänka oss vila. I oss själva.  Men vi förstår så lite. Vi är så små. Och det finns inte längre någon som hör.

Våra själar har blivit till krigzoner. Våra hjärtan till slagfält. Vi är reducerade som människor, till vilken kroppsdel som ger mest likes för stunden. Någonting gick oss förlorat, i den elektroniska självbekräftelsens tid. Nu siktar vi alla mot stjärnorna. I en framtid där alla vill bli något stort.

Men det vi har glömt, är att den stora kärleken finns här och nu. I vardagen. I våra handlingar. Det vi gör för våra barn. Vad som sker i mötet mellan dig och mig och oss och dom. Någonstans glömde vi bort, att mitt blod också är ditt. Att allt blod är rött.