När människor träffas av någon anledning,utlöses
undermedveten teaterreflex och nästan alla blir som
torrt gräs föremål för vinden... ofrivilligt ...

Hon blev sjuk ... svårt sjuk ...av återuppstått minne...

Platsen i skogens idyll,nästan oförändrad.
Samma majestätiska träd.Runt sjön är redan
grönt gräs och där finns många pratsamma fåglar.
Ett par betraktade varandra i smyg.
Sinnesro ... snubblade...Hon lutade sig mot en ek.
Minns du den?
Den expanderade sig på djupet, bredden,och höjden,
mot himlen...kanske på grund av att den fortfarande är naken.
Hon kramade den och ett ögonblick transformeras omedelbart
till den sen tre år förflutna dagen...De första färska,
kryddiga känslorna som var djupt begravde inne i kroppens
mörker sprängdes och obelastade röster svepte i skogen.
Venerna pressade i tinningarna.Blodet stoppades.Den smärta
som hon inte hade någon aning om,stack henne.
Hon suckade mjukt och satte sig försiktigt med skakiga ben .

Eken kände igen henne!

Hon blev eftertänksam ...Inte du,inte jag
var medvetna om att Universum lät oss komma in
i Edens Lustgård...för en stund...
och vi rörde vid den förbjudna frukten!

Det var på något sätt lätt och självklart!

Hon stönade och böjde sitt huvud mot knäna.
Den första vårfjärilen flög förbi och plöstligt
vände hon tillbaka .Hon satte sig på hennes färgglada gymnastikskor.
Rörde på sina antenner.Men hon hade fel.
Dessa är inte de levande ängsblommornas färger .
Det var bara ett fabrikat. Hon blev orolig
flaxade med vingarna och flög upp.
Smärtsam blick följde efter henne .
Kanske det var du... denna tanke förvandlade hennes ansikte till en bitter mask.

Röster ropade hennes namn men hon kröp in i skogen
djupare och djupare, här är den dolda, skogsstigen
bara för dem som verkligen behöver den...

där var hon så hälsosamt ensam...