Intetsägande barn och dammar med plask. Gula ankor som inte betyder nånting.
Jag var där men du lekte inte med mig längre.

Solen slocknade och vattnet blev kallt. Jag klättrade upp från bassängen och försökte komma ifatt dig men klarade det inte.

Vad tänkte du på? Du trodde att känslorna var nedskruvade på mig. Och jag anklagar dig inte, jag tänker också så om barn.
Du trodde att jag inte kunde säga nånting bara för att jag inte hade några ord. Du trodde att du var en pappersfigur av en far och att jag var barnet.

Sen skulle man gå in i den varma bilen och stanna och handla på vägen hem och jag känner hur meningslösheten sväller i min hals. Känslan inuti den neongröna Fiaten en smällhet sommar i sjuttiotalets slut.
Efter maten låtsades jag att jag blev full i magen och skrattade in i mammas ögon men hon skulle diska och dom ville nog att jag skulle leka nu eller sova nu.

Var det under sådana dagar jag övertygades om att världen utanför inte var den riktiga världen eller tvärtom.
Jag står bakom fönstret och ser ut. Mina ögon har blivit lugna och tysta. Jag säger aldrig nånting ni ändå aldrig skulle förstå för jag orkar inte längre.

Vad har hänt med mig? Jag har en stor sorg i mig som jag inte undrar över och nånstans har jag gett upp hoppet om att allt snart kommer bli bra.
Varför, vad var det som hände? Jag är mycket tyst för jag tror att jag måste. Jag är tacksam för mina snälla föräldrar för att dom är bra föräldrar och inte som familjen Jonasson som är socialfall.


Min pappa är lång och skojar ibland.
Min mamma inger respekt. En gång var hon vacker. Hon är trygghet och rent avtorkat bord när man ska äta. Hon är mat i påsar när hon kommer hem från natten på sjukhuset.
På sjukhuset jobbar hon med sjuka människor som är galna och hon har jobbarkompisar som hon brukar prata med i telefon.
Men hon är farlig och jag är rädd för henne. Jag vet hur stark hon är. Nånstans anar jag att mitt bästa inte med säkerhet är hennes mål, i hemlighet vet jag att hon hatar mig.


Det är synd om pappa. Han är ledsen ibland och jag blir också ledsen då, fast jag visar det inte. Pappa är rädd för människor och jag skäms för det. Ibland vågar han inte prata med grannen.


Omkring mig är inte allting perfekt. Granen är där på jul. Men jag skäms för att ta hem kompisar, vårat hem inte är lika fint som deras. Det är instängt och ibland är gardinerna neddragna oh pappa ligger och sover i soffan.
Jag blir rädd när han ligger där och sover för han vaknar inte när man ropar utan kan titta upp med sömniga glansiga ögon. Då längtar jag till mamma kommer hem så att hon kan säga åt honom att gå upp och lägga sig och sen dra upp persiennerna och vädra ut. Och komma tillbaka med det liv som just avstannat.


Mittemot mig bor Monika Widegren och hennes mamma köper allting som hon vill ha. Min mamma säger att vissa föräldrar köper massa saker till sina barn istället för att bry sig om dem. Men jag tycker det verkar som Jennys mamma tycker om henne. Hon är helt ung och har alltid dyra kläder även fast dom inte är rika.


Åren går sakta.

Mårten och en kompis och jag är ute och leker i bergen bakom radhusen i snön . Vi kommer in till hans mamma och hon ger oss ostsmörgåsar av solrosbröd. Jag tycker det smakar så gott.


En gång kom Jonas som jag var kär i helt plötsligt och plingade på hos mig i mitt gamla instängda hemska hem och jag hade varit ute på balkongen och tagit in tvätt. Han skulle fråga något om min kompis Jenny Widegren. Och han säger att jag har nånting i håret. Och jag har en skalbagge i håret.


Jag var aldrig närvarande när alla andra flirtade med killar och var kära, det fanns en osynlig skärm som skilde mig från allt som var lätt och roligt.
Jag var en nivå längre ner, vågade absolut aldrig föreställa mig att nån skulle kunna tycka om mig eller vilja vara med mig. Jag hatade alltid min kropp och ville på något sätt slippa ifrån den. När jag blev äldre växte hatet sig olidligt starkt och jag blev tvungen att göra något åt det. Jag började att bestraffa min kropp genom att aldrig låta den vila. Och det fungerade, ångesten minskade för varje gram jag jobbade bort från kroppen.


Varför finns det aldrig någon som kan se det på barn och berätta att det inte alls är fel och ont, att hatet är fel. När jag för några år sedan tittade på bilderna från när jag var liten blev jag så förvånad, jag ser ut som en blyg söt vacker tjej, det syns ju inte alls på bilderna hur äcklig jag var eller vad jag bar på.

En tomhet, vakuum växer i min mun när jag tänker på barndom. Tacksam skulle man vara. Mot fröknar, släktingar, föräldrarna, alla andra människor.



Lågstadiet, jag var glad då. Jag hade en fläta bak som min kusin från Schweiz hade gjort och jag hade en bredrandig lilavit stickad tröja. Jag hade tajta jeans med en lapp på knät som man knäppte i sidan. Jag minns hur stolt jag var för dom, i dom sprang jag ner till skolan genom skogen.
På lunchen spelade jag fotboll med killarna, det var det roligaste jag visste. Jag kommer in i klassrummet och fröken ler och frågar hur man kan se så lycklig ut när man skrapat upp halva ansiktet i gruset.

Jag spelade fotboll med Dan Friberg som alla tjejer var kära i och jag har en gul tröja på mig. Hans pappa är med, vi är på Flottsbro på friluftsdag. Fast pappan skjuter bara lösa bollar på mig. Det berättar jag för Dan sen och vi beklagar oss, hans pappa förstår inte att jag också kan spela.

Hur var jag? Jag var inte bra på att spela spelet i alla fall. Visste inte hur man skulle göra för att spela flicka, tyckte inte att det var speciellt frestande. Det blev i alla fall lättare sen när man skulle bli vuxen, då kunde jag prata om det jag var intresserad av. Politik.


Svart hål. Blind fläck är jag för dig mamma. Du kommer aldrig kunna se mig eller mina simpla försök, ordförsök.
Mamma, jag har aldrig berättat nått för dig, nånting är i vägen.
Jag berättar och du är där, dina ögon är öppna men du har inte hört, du är inte närvarande.
Mor i dig är inte närvarande för dottern i mig, kommer aldrig att vara.
Dina ögon är glasartade och din mun säger något, en fras som känns väldigt mycket som en fras.
Kommer jag någonsin kunna tränga igenom till dig så att du kan höra mig? Höra om det som betyder nånting för mig?