Livet rullar på.
Mestadels älskar jag det.
Men ibland avskyr jag det.
Varför, frågar du mig.

De oskrivna livsreglerna jag måste förhålla mig till, svarar jag.
Dom där förbannade livsreglerna som bara blir fler ju äldre man blir.
Det gnager i ditt bakhuvud, för du kan inte sätta ord på vad jag menar. Men det kan jag göra.

Det börjar med alkoholen, redan i tonåren. Då är det mest en rolig grej.
Med åren övergår tonårssupandet i socialt drickande.
Alkoholen försvinner inte. Den uppenbarar sig på ett annat sätt.
Varför klarar vi inte av att umgås utan alkohol, frågar jag mig själv.
Alkohol är den första oskrivna livsregeln.
Utan alkoholen är vi ingenting.
Ungefär samtidigt börjar vi skaffa stadigvarande partners som vi gör allt med.
Då menar jag verkligen allt.
Det finns inget "jag" längre. Utan ett "vi". Var försvann det självständiga jaget?
Vi lever sedan i vår "vi" - värld och glömmer bort allt runtomkring den.
Det var livsregel nummer två: att skaffa en partner.
Åren passerar. Livsregel nummer tre närmar sig: det biologiska barnet.
Nu är vi snart trettio och barnet är ett faktum. Om inget händer nu så får vi frågor.
---
Det blir allt tydligare att människan är ett djur ju äldre vi blir. Om man avviker ifrån "det normala beteendet" så får man höra det.
Hur kan du leva utan alkohol? Är det inte svårt?
Hur kan du vara singel? Är det inte tråkigt att leva själv?
Hur kommer det sig att du väljer att inte vara gravid nu? Du vet väl att du kommer att ångra dig sedan?
---
Alla dessa frågor och åsikter om hur man ska leva sitt liv haglar över oss. Människor tycks bli alltmer trångsynta ju äldre dom blir.
Ska det verkligen behöva vara så?
Det är hög tid att vi glädjs åt varandra och var och ens livsval och eliminerar livsreglerna för evigt .
Var försvann enkelheten innan alkoholen gjorde entré i våra liv?