Hon berättar att hon är trött,
att lusten och glädjen till jobbet kraftigt krympt.
Och kvar finns envisheten,
att aldrig sluta eller stanna, att träget och troget kämpa vidare.
Så hon går, steg för steg med lojaliteten som morot och rädslan som piska.
För vad händer om hon skulle stanna?
Vem tar över då och vem kan sköta sysslorna lika bra, lika mycket som jag?

Men hon pratar med mig nu,
har slutat kämpa i ensamhet
och söker efter min uppmärksamhet.
Jag borde lyssna, måste lyssna och låta det sjunka in,
att mitt hjärta kan orka men inte vill.

Och draget sker åt ett annat håll,
som om någon föste mitt huvud för att se nya vyer.
Djupt i det som är mig,
i ett jag som jag sällan lyssnar till, viskas det oavbrutet.
Först nu är jag redo att höra
och stålsätter mig för vägen som kommer att dela sig.

Mitt hjärta vill något annat,
vill ta mig av stigen och ur dräkten jag trodde var min för livet.
Om det är vad hon vill ska jag lyssna.
Hon är jag om jag vill, annars endast en del i mitt maskineri,
en komponent som slits.
Hon har all vilja att göra mig fri men bara om jaget vill.

Vem är jag utan alla framsteg och avbockade check-listor,
utan inköpslistor och insta-likes?
Vem kan lajka mig då? Vem ser mig om det bara är jag,
ett naket hjärta mitt i allt brus.

Jag ser mig,
jag känner mig och lever med mig,
inuti mig,
i det som är allt av värde som är jag - mitt hjärta.