Aldrig har din tystnad varit så påtaglig
som när mitt hjärta brister
i förhoppningen om din röst
efter nätter av smärta

Du tycktes vara mer avlägsen
när min värld imploderat in i sin kärna
och jag vaknar upp-och-ned, och har tappat bort mig själv
i mina egna virrgångar

Och när jag trodde jag var sviken
var jag bara bortglömd
och när jag nu glöms bort, i askan
river svekets klor genom min hud

som jag trodde vi var
Stjärnsyskon, en stjärnbild
blir minnet vattenfall i mina ådror
blir bara känslor, inga ord, kvar

För när jag trodde att jag svek
glömde jag bara bort
och när jag sedan glömde bort
svek jag mig själv

I slutet av tunneln vet jag inte längre
var min tanke började och var den tar slut
eller vart jag är, eller vad jag vill
vill bara få slippa vara