En vägbula lika stor som min tumme sitter jag på nu
jag ser ut på ett karjt landskap
det är mitt inre
ett eko som vibrerar långt bort
från fjäran han kom
den, mitt inre som sa
-kom hem nu, du är saknad.
ekot dör ut
men det enda jag hör är ljudet av en ångvält
den gjorde bara sitt jobb
vägbulan var för stor