En berättelse

Hon nystar samma garn som hennes mormor, där hon sitter på farstubron, drar ut den röda färgen från den blåa. Han har nyss kastat den gamla oljan som varken kunde smörja eller tjäna som rostlösare. Tradarnas ivriga hjul får kraft att transportera gods mil efter mil, pulsen har antagit en aningen harmonisk gång då drömmarna vandra. Det är som om en mild fågel slagit sig ned med ro och kropparna smälte samman. Utsikten tycktes inte allt för skrämmande då hjärtats hårdhet grumlat till det för ögat. Låt säga att stoltheten fick ge vika för något högre. Ändå kunde jag känna en vunnen kraft, något som jag saknat länge. Den kom plötsligt och de unga krafterna var mina . Ett förhållande där båda bär på varsin kedja hade släppt. Nu återstod själva arbetet.
Landet vars plikter runnit iväg ut i söderhavet hade tillstoppats. Barnens lek som viste mer än vuxnas skådespel hade tågat in i mitt bröst. Jag bar min kallelse som ett barn sin frihet, Söderhavet och välfärds glamor tömdes från mitt sinne, skulle jag säga det, ville få förstå, men jag viste mer om den mörka världen än många andra. Barnen var födda på ett slagskepp.
Vem kunde någonsin ha rått för det, bara födda hit och inget annat, Jag, den alvarsame vilda pojken hade alltså vuxit upp till en man, kunde jag förlika mig med någon.
Kunde jag säga, detta är min bror, detta är min far.
Detta är lek eller detta är alvar.
Jag ser bara en mästares tsunamivåg, då hjärtat det brister på korset. Jag ser den nordiska flickan leka med små grenar. Med en glimt i ögonvrån spänner hon sin pilbåge och siktar. Hennes härkomst, ett nordiskt ljus. Några knotiga vita björkar sträcker sig i elementen och utför sin tids vara, var och en med sin unika karaktär. Jag ser de frön som spricka i jorden och låter en ny telning borra sig upp, med djärvhet vill det odödliga livet spira, detta som komma ann på oss.