Surrealismens andetag
i att älska ovisst
tappa bort sig själv
mitt ibland något som hade kunnat vara

När det som var
som blev
i en aldrig så grå rosa nyans

Att låta dig stå är att förlora mig själv

Ditt mörker äter upp mig inifrån
gnager i mitt ojämnt pulserande hjärta
Mina fall kommer tillsist att vara från en höjd lägre än botten.