I sakta mak

Jag närmade mig den lilla byn i sakta mak, trampande genom frostig makadam. Taken, som jag i somras sett övervuxna av blommande kärleksört och taklök, var nu övervakade av rimfrost. Ingen i byn tycktes vaken, varken make eller maka, tomte eller tomta.

Jo, hade man sett på maken, det steg faktiskt rök från ett av taken. Ur skorstenen steg en ljuvlig doft av löksoppa. Jag kände både hunger och saknad efter umgänge med vakna människor, men valde ändå att söka mig ut på isen, för att inte störa de nyvaknade byborna så tidigt.

Jag grep ett par stavar i strandkanten och stakade mig sakta ut på sjön. En vaktel hördes ropa. Jag fick syn på en nyss upphuggen vak. Invid vaken stod en märklig sak. En makaber maskin, vaksamt vilande på en hög av takpannor, med rostiga och slitna kugghjul. Vad kunde denna makalösa manick tänkas användas till? Hacka lök? Borra hål i makrobiotiska makaroner? Hålla takten? Makulera dokument?

Eftersom jag inte alls var sakkunnig i maskinteknik stod jag kvar och lyssnade till takdroppet under det vakuum som föregick byns uppvaknande. Jag vakade över vaken och bad till makterna om tak över huvudet i byn nästa natt. Jag ville så gärna se återse deras anrika takbjälkar, och jag föredrog sannerligen en smaklig löksoppa framför en vanlig takeaway. Efter denna smakupplevelse skulle jag i morgon utan saknad känna mig redo att återvända till hotellets takkronor, put on my makeup och njuta en saklig saké i baren.

Doften från skorstenen tilltog och jag makade mig närmare. Saken är klar, tänkte jag. Jag stannar över dagen och skriver om saken, varken sakprosa eller sakrament, men något mitt emellan.

 I lökta lök  - översättning

Jag närmade mig den lilla byn i lökta lök, trampande genom frostig lökadam. Löken, som jag i somras sett övervuxna av blommande kärleksört och löklök, var nu överlökade av rimfrost. Ingen i byn tycktes löken, varken löke eller löka, tomte eller tomta.

Jo, hade man sett på löken, det steg faktiskt rök från ett av löken. Ur skorstenen steg en ljuvlig doft av löksoppa. Jag kände både hunger och löknad efter umgänge med lökna människor, men valde ändå att söka mig ut på isen, för att inte störa de nylöknade byborna så tidigt.

Jag grep ett par stavar i strandkanten och slökade mig sakta ut på sjön. En löktel hördes ropa. Jag fick syn på en nyss upphuggen lök. Invid löken stod en märklig lök. En lökaber maskin, löksamt vilande på en hög av lökpannor, med rostiga och slitna kugghjul. Vad kunde denna lökalösa manick tänkas användas till? Hacka lök? Borra hål i lökrobiotiska lökaroner? Hålla lökten? Lökulera dokument?

Eftersom jag inte alls var lökkunnig i maskinteknik stod jag kvar och lyssnade till lökdroppet under det lökuum som föregick byns upplöknande. Jag lökade över löken och bad till lökterna om lök över huvudet i byn nästa natt. Jag ville så gärna se återse deras anrika lökbjälkar, och jag föredrog sannerligen en slöklig löksoppa framför en vanlig lökeaway. Efter denna slökupplevelse skulle jag i morgon utan löknad känna mig redo att återvända till hotellets lökkronor, put on my lökeup och njuta en löklig löké i baren.

Doften från skorstenen tilltog och jag lökade mig närmare. Löken är klar, tänkte jag. Jag stannar över dagen och skriver om löken, varken lökprosa eller lökrament, men något mitt emellan.