Questions not to be asked from the voice of experience

What do we know except nothing?
What’s the worth of all knowledge but air?
How true is my love in your absence?
What dreams can ever come true?
Reduce me to basics and truth,
and nothing remains of what in me is human,
since all that is human and live is in vain,
just a hazard connection, a random engagement,
a blow in the air of a wind without trace,
just a normal nonsensical dream
to be easily obliterated at once,
like the puff of a long ago vanished forgottenness.
Is love then no more than the vilest of self-deceits?
Why do we love if not to be deceived?
– Your questions, my son, are not to be asked,
since the answer can but be the infinite silence of nothing.
So love while you can, and use your love well,
and at best you might get some good poetry out of it.
– No, you are wrong, old man, I must object,
your experience is false if your poetry is all you get,
for if something is poetry, then there was meaning behind it,
and then it was worth it and can\'t be reduced any more
to anything less than the truth of your feelings\' dynamics
of more universal commotion than all supernovas together.
– And what, then, is that worth, the puff of all novas together?
– Exactly, that is what I mean:
one moment of love and the shortest of dreams
is of more vital consequence than the Big Bang.


Frågor som icke bör ställas till erfarenheten

Vad vet vi mer än ingenting?
Vad är all kunskap värd utom luft?
Vad är sant i min kärlek när du ej är här?
Vilka drömmar kan någonsin bli realistiska?
Lämna ej någonting kvar av mig utom bestående sanning,
och allt mänskligt av mig försvinner,
en slumpartad tillfällighet, en förgänglig förbindelse,
ett slag i luften, en vindpust av spårlöshet,
bara en alldaglig nonsensdröm att utraderas direkt,
liksom sucken av en länge bortglömd förgångenhet.
Är då ej kärleken mer än det lägsta självbedrägeri?
Varför älskar vi om ej för att bli bedragna?
– Så frågar man inte, min son,
ty det finns bara ett svar på sådant, som är den oändliga tystnaden.
Älska så länge du kan blott, och använd din kärlek till godo,
så kanske i bästa fall du kan få ut någon god poesi ur den.
– Nej, gamle man, du har fel, och jag måste få invända,
eftersom erfarenheten har fel om den bara får ut poesi,
för om någonting är poesi låg det någonting bakom det,
då var det värt det och kan aldrig mer reduceras
till någonting mindre än sanningen av dina känslors dynamiskhet
av mera universella betydelser än supernovornas samlade kraft.
– Och vad är då den kraften värd, samtliga novor tillsammans?
– Precis, det är just vad jag menar:
ett ögonblick bara av kärlek och den allra kortaste dröm
är av större betydelse än någon Big Bang i allt universum.