Åldrandet för oss alla långsamt mot döden.

Jag har inte förstått.
Men jag accepterar.
Tror jag.
Tror jag inte kommer
att närma mig döden med skräck.
Förutom all skit har jag har fått så mycket fint.
Kärlek, glädje och respekt. Upplevelser.
Skulle faktiskt kunna leva om livet igen.

Kommer ihåg min elake styvfars fars dödsbädd.
Han ylade av skräck. Ända in i döden.
Efter ett helt liv av fasta blickars bestämdhet.

Själv har jag bara famlat framåt.
Önskat mig lite mer strategier.
Men vad tusan, jag är nöjd.
Tack.