Ett, två.. sex märken från sex olika sprutor räknar jag fram till när jag ligger där ombäddad i vitt från nattskjortan till det vita krispiga örngottet.

Du har inte brytt dig tillräckligt för att försöka få tag på mig. Efter fem nätter i sjukhus och det enda du skriver är "hur är det?" Inget hjärta, inga känslor, och exakt som du alltid vart. Tar bort dig från Snapchat och Instagram men jag lämnar kvar dig på Facebook. Något inom mig hoppas att du skriver, men det gör du inte. Självfallet.

Släpper taget om dig, ena minnet efter det andra.

Ett. Första gången vi ses och jag ser ditt smil med mina egna ögon.

Två. När du tar tag i min hand när jag skrattar över hur kalla de är.

Tre. När våra läppar möts och du säger "om vi aldrig ses igen så var jag iallafall tvungen att veta hur det skulle vart att kyssa dig."

Fyra. Dina armar runt min midja, dina händer mot min hud. Sättet du drar in mig mot dig.

Fem. Mina fingrar mot ditt stubb. Runt dig. Över dig och under dig.

Sex. Sex månader utan sex. Sex månader i mitt liv. Sex månader och sedan inget mer.