Vi sitter på hamncafét en eftermiddag i oktober. Utanför viner vinden och regnet piskar mot rutorna. Jag kunde minnas hur vi brukade sitta precis här, vid det stora fönstret utanför den större världen. Jag minns att vi brukade drömma. Det känns som ett annat liv nu.
Här för du långsamt din kaffekopp mot läpparna för att sedan utan att dricka något lika långsamt föra tillbaka den ner mot bordet. Här ser jag i ögonvrån denna försiktiga nästan ömtåliga rörelse och jag undrar vart det gick sönder någonstans. Där hade jag aldrig behövt undra någonting vi förstod varandra. Jag undrar hur våra samtalsämnen sakta ett för ett försvann hur kan du inte vilja prata med mig snälla kan inte du bara prata med mig så att jag slutar känna såhär.
Mellan allt vi inte uttalar hörs regnet mot rutorna. Jag älskar regnet. Porlande piskande tröstande trygghet. Men jag älskar inte dig. Och jag tänker att någonting är fel att någonting måste vara fel för vi älskar varandra vi måste älska varandra men jag älskar inte dig.