En spänd tystnad la sig över truppen medan Rammur satte sig på huk och sakta skrapade fingret mot vägen. Blicken svepte över gruset i jakt på ett spår. Ett enda spår, det var allt som behövdes. Ugo studerade spåraren och försökte se vad han såg. Själv hade han ingen talang för spårning, men så hade han också växt upp innanför stenmurar och inte i skogen. Rammur reste sig och höll blicken stadigt fäst i marken. Sakta tog han ett kliv ut i det täta buskaget som prydde vägkanten och vek undan en av de törniga grenarna. Ett leende spred sig över hans läppar och han gav de andra ett fingertecken som visade att de kunde följa efter. Ett upplyftande mummel gick genom truppen.
"Är du säker?" frågade truppledaren och tittade över Rammurs axel.
"Helt säker," svarade Rammur. "Väggruset är sopat, men där finns kvar gott om spår. Och här har de gått in."
Ugo ställde sig på tå för att kunna se över huvudena på de andra soldaterna. Mycket riktigt var törnkvistarna inne i busken brutna och lövverket spretigt. Någon, eller några, hade gått där förut.
"Hur länge sedan?" frågade truppledaren och började mödosamt ta sig igenom den stickiga busken.
"Svårt att säga," sa Rammur och följde efter. "Någon gång under morgonen eller förmiddagen."
"Hur många?" frågade någon i truppen.
"Vem vet? De har gått igenom en och en. Kanske en trupp, kanske en - aj som satan!"
Ett skratt utbröt bland truppmedlemmarna då Rammur släppte grenen han hållit upp och satte tummen mot läpparna. Blandat med skratten kom utrop liknande Rammurs från hela ledet då fler och fler blev varse om just hur vassa busktörnena var. Ugo blev själv riven över kinden och gav ifrån sig en av de värsta svordomarna han någonsin lärt sig, vilket bemöttes med glada rop och en vissling. Spårfyndet verkade ha gett hela truppen ett glatt humör. Den tryckta stämning som hade följt dem sedan de lämnade lägret verkade nu äntligen blåsa bort.
Till slut blev kvistarna färre och Ugo klev ut i en stor glänta. De som gått före honom var upptagna med att försöka borsta bort törnena från sin utrustning och resterande truppmedlemmar kom svärande och skrattande ut bakom honom. Truppledaren viftade lojt med handen för att de skulle dämpa sig, men det syntes att även hon var road över hela situationen.
"Hur sablar tog de sig igenom det där frivilligt?" muttrande någon.
"Onaturliga är vad de är!" svarade någon annan.
"Jag kommer få fler ärr av det här än någon strid," sa en och fick skratt och en axelklappning som gehör.
Ugo drog fingrarna genom sitt tillrufsade hår och synade gläntan. Den var tillräckligt stor för att rymma hela truppen och omringades av tornande träd. Det tjocka lövverket stängde nästan ute eftermiddagssolen helt vilket sänkte ett spöklikt sken över skogen. Trots avsaknaden av solljus var det nu uppenbart var de skulle ta sig vidare; i mossan mellan två furor fanns tydliga fotavtryck.
Truppledaren satte till sist upp handen för att på allvar tysta truppen. Skratten dämpades och Rammur närmade sig fotspåren i mossan.
"Nu är det inga problem," sa han efter att ha granskat dem. "Här inne har de inte en chans att dölja sina spår."
"Då är det bara en fråga om hur långt in de har gömt sig," sa ledaren och vände sig mot truppen. "Jag vill ha Rammur längst fram och två som täcker honom. Två led om fyra håller koll på flankerna och en grupp om fem längst bak." Hon spände blicken i Ugo. "Du ingår längst bak, nykomling. Formation!"
Soldaterna spred snabbt ut sig bland träden och Ugo såg sig omkring för att hitta sin plats i formationen. Den här truppen hade varit på flera uppdrag tillsammans förut och varje soldat kunde uppenbarligen sin plats. Att Ugo skulle följa med hade bestämts i sista minuten och därför hade han inte hört någonting om formationer förrän nu. I takt med att gläntan tömdes blev det dock klart var han skulle ta vägen; fyra av truppmedlemmarna hade samlats i utkanten av gläntan och blickade in mot skogen. Ugo tog ett par snabba steg och ställde sig bakom dem. En av soldaterna vände på huvudet och nickade kort mot honom.
"Täck så stor yta ni kan men tappa inte Rammur ur sikte!" Ledarens stämma hördes klart och tydligt mellan träden. "Var beredda för strid men anfall ingenting utan mina order! Är det förstått?"
Truppens medlemmar gav ifrån sig ett enhetligt besvarande utrop och började sedan sakta men säkert röra sig framåt mellan träden. Ugo försökte under de första minuterna hålla reda på vart alla tog vägen, men det blev snabbt omöjligt. Träden stod täta och flankvakterna försvann periodvist mellan dem. De enda Ugo kunde se förutom sin egen grupp var Rammur som längst fram följde spåren i den blöta mossan och de två soldater som skyddade honom. Ugo var helt enkelt tvungen att förlita sig på att flankvakterna hade uppsikt över resten av truppen.
En lång stund vandrade de utan att prata. Gruppmedlemmarna gav varandra enstaka nickar och låga grymtningar för att se till att alla hade uppsikt över skogen runt dem. Ugo följde bara efter men var noga med att själv ha uppsikt över omgivningen. Han hade visserligen aldrig varit ute på spaningsuppdrag av denna sort förut men hade fått omfattande träning i att hålla uppsikt samtidigt som han marscherade.
Till slut bröts tystnaden av samma soldat som först hade nickat åt Ugo när han anslöt sig till gruppen. "Så, nykomling, hur hamnade du här ute?" frågade hon med låg stämma.
En av de andra gruppmedlemmarna gruffade irriterat. Kvinnan gav honom en lös armbåge i sidan. "Kom igen, vi känner ju redan varandra, låt..." Hon gav Ugo en frågande blick.
"Ugo."
"...låt Ugo presentera sig. Jag tror inte ens jag har sett honom i lägret före idag. Har jag fel, Ugo?"
"Jag kom för..." Ugo gjorde en snabb huvudräkning. "...tre dagar sedan. Från Geltafloden."
"Aha, direkt från träningslägret. En nykomling på alla sätt och vis då." Hon sträckte ut sin hand och Ugo skakade den. "Jag heter Tury. Surpuppan här är Balan. Berget är Nira och Adrastus är en av mina äldsta stridskamrater."
Adrastus och Nira höjde handen till hälsning när de blev presenterade medan Balan endast gav en kort nickning.
"Från Geltafloden, alltså," fortsatte Tury. "Då har du inte fått möta fienden på slagfältet än?"
Ugo skakade på huvudet. "Nej, jag har inte ens sett dem, bara hört historierna. Men mer än hälften av de färdigutbildade skickades ut hit. Tydligen ville de ha fler offensiva styrkor redo än defensiva."
"Låter bra," sa Tury. "Fienden rör sig snabbare och tätare här. Jag är ärligt talat förvånad över att det har tagit oss så här lång tid att få upp ett ordentligt spår efter dem."
Ugo blev förvirrad. "Men horden har väl inte flyttat sig längre än nordvästra passet?"
"Nej, men de har slagit upp flera småläger skilda från huvuddelen av sin armé. Jag skulle inte bli förvånad om det är just ett sådant vi rör oss mot just nu."
"Vänta nu, jag trodde att vi bara spårade stråtrövare?"
Tury ryckte på axlarna. "Enligt min erfarenhet är det ingen skillnad på deras rövare och soldater."
De andra gav ifrån sig ett medhållande mummel och Balan spottade på marken.
"Men..." började Ugo osäkert. "Spåret kommer ju från de som har dödat bönder längs vägen. Jag trodde..."
Nira brast ut i ett rått skratt. "Att deras soldater inte skulle sjunka så lågt? Du tänker för högt om dem, grabben."
Ugo mötte den storvuxna soldatens blick. Samma avsky som hördes i rösten återspeglades i hennes mörka ögon.
"Har du inte hört rapporterna om deras frammarsch?" frågade hon.
"Bara i andra hand," sa Ugo tvekade. "Jag vet att horden har marscherat framför allt över slätterna och åkerjordarna och orsakat skada-"
"Skada!" avbröt Adrastus. "De trampar sönder åkrarna och bränner allt som blir kvar! Oskyldiga bondefamiljer blir slaktade som djur! De orsakar förödelse, Ugo!"
Tury nickade instämmande. "Jag kan tänka mig att det är svårt att föreställa sig när man sitter på ändan vid Geltafloden och drömmer om att få utföra stordåd på slagfältet, men här ute får man uppleva resultatet på nära håll. Brända åkrar, barbariska stridsmetoder... och liken av bönder längs vägkanten."
Innan Ugo hann svara höjde Balan armen för att stoppa gruppen. Marken hade börjat övergå från mossa till sten och Rammur satt hukad och verkade diskutera någonting med truppledaren. Ugo insåg plötsligt att han inte hade haft någon koll på fronten av formationen den senaste minuten. Så småningom började spåraren röra på sig igen och Ugos grupp följde långsamt efter. Skogens spöklika ljus blev allt dovare när solen dalade på himlen. Efter ännu en stunds tyst gång gjorde Ugo ett försök att fortsätta det avbrutna samtalet.
"Du nämnde barbariska stridsmetoder. Vad menade du med det?"
Tury gav honom en blick som för att se om han var sarkastisk. Till slut verkade hon komma fram till att han inte var det och vände blicken framåt igen. "Du måste ha fått tillräckligt med träning för att veta de tre reglerna om väpnad strid?"
"Såklart," svarade Ugo och kände sig smått förolämpad av antydningen att han inte skulle kunna tre av arméns viktigaste regler. "Varje rörelse är till för att döda. Sårade fiender avrättas så snart som möjligt. Ge varje motståndare en ärlig chans att försvara sig."
"Precis. All krigföring i vår historia har skett med dessa regler som grund. Den som bryter mot dem har ingenting att göra i närheten av ett vapen. Men de... monster vi slåss mot nu följer inte reglerna. De attackerar från skuggorna. De gillrar fällor som om vi vore djur. Deras stridsteknik går inte nödvändigtvis ut på att döda. Ibland räcker det att motståndaren inte kommer upp igen." Hon vände blicken mot honom igen. Även hennes ögon speglade en djup avsky. "De har ingen heder."
Ugo hade växt upp med kunskapen om vad krig innebar. Konflikter och blodsspillan mellan vissa klaner var lika självklara som handeln mellan andra. Klangränserna drogs ständigt om och ingen i sitt rätta sinne skulle resa någonstans obeväpnad. Men det Tury berättade var inte likt någonting han hade hört förut. När det nya hotet invaderade från väst hade han trott att det handlade om den vanliga sortens krigföring, bara mot en ny sorts fiende. Uppenbarligen hade han haft fel.
Ingen sa någonting under resten av eftermiddagen. Alltmedan de gick blev det glesare mellan träden och marken började sakta att stiga uppåt. Flankvakterna blev lättare att upptäcka då gömställena blev färre, men de höll sig på så långt avstånd de kunde. När solen började sjunka ned bakom horisonten vinkade truppledaren fram soldaterna till Rammurs position.
"Det börjar bli för mörkt för att spåra. Vi beger oss uppåt för att hitta ett lämpligt ställe att sova över natten och fortsätter att följa spåret i gryningen."
De hade stannat till vid ett buskage som omringade en klipphöjd. De trängde sig igenom buskarna och började långsamt gå uppåt. Marken var knappt brant nog för att det skulle kännas som om den steg men var man inte försiktig var det lätt att slinta i gruset och kana nedåt. En bit upp planade marken ut igen och bildade en klippa som de kunde slå sig ned på. Ugo betraktade landskapet nedanför dem. Trots att lutningen inte hade varit särskilt brant hade de ändå kommit en bra bit upp i höjd. Här uppifrån kunde man enkelt se ut över skogen och om någon kom nedifrån skulle hen vara lätt att upptäcka. Klippan fortsatte runt ett hörn där sluttningen blev betydligt brantare. Den som ville ta sig upp från den sidan skulle behöva klättra mycket mer än vad de hade gjort.
Efter att ha rullat ut sina fårskinnsfällar på klippan satte de sig ned och började äta av det torkade köttet de hade tagit med sig. Soldaterna satt i mindre grupper och talade och skrattade med varandra. Truppledaren satt djupt försjunken i en diskussion med Rammur och två soldater gick tillsammans längs med klippkanten och höll utkik över skogen. Ugo satt ensam och tuggade sakta på en köttbit medan han stirrade på den mörknande himlen. Turys ord ekade i hans hjärna. Jag kan tänka mig att det är svårt att föreställa sig när man sitter på ändan vid Geltafloden och drömmer om att få utföra stordåd på slagfältet, men här ute får man uppleva resultatet på nära håll. Ugo hade inte tvekat att ta värvning när budet spreds att en hord monster hade invaderat landet. Upprustningen som skedde var den största i landets historia och flera av de mer vänskapliga klanerna hade gått samman för att driva bort den nya fienden. Ugo hade anmält sig till träningslägret med en känsla av att han gjorde något stort för sitt land. Och kanske hade Tury rätt, kanske hade han fantiserat om att bli omtalad som en känd krigare. Det kändes dock mycket svårare att fantisera nu när han hade fått höra vad för slags varelser de slogs mot.
Hans tankar avbröts av en hand på sin axel. "Vad sitter du här och ser så dyster ut för?" frågade Adrastus och satte sig ned bredvid honom. Tury och Nira kom efter och slog sig ned de med.
Ugo ryckte på axlarna och försökte låta obekymrad. "Jag satt bara och funderade lite..."
Tury synade honom. "Tänker du på vad vi pratade om under spårningen?"
Ugo svarade inte men tydligen syntes det på honom att det var just det han hade gjort, för Adrastus tog ett fastare men vänligt grepp om hans axel och skakade honom lätt.
"Hördu, oroa dig inte. Bara för att vi slåss mot monster betyder det inte att vi inte kommer att vinna. Det är trots allt vår förtjänst att de inte har kunnat avancera längre än till passet. De vet att deras smutsiga metoder inte har en chans mot riktiga soldater."
Tury nickade och såg på honom med en mycket mildare blick än senaste gången de pratade. "Såklart. I slutändan kan ingenting mäta sig med oss. Hade de angripit oss i ordentlig strid hade de redan förlorat för länge sedan."
"Åh, åh, Nira!" sa Adrastus och trummade upphetsat på Ugos axel. "Berätta för Ugo om Sedderskogen!"
Den stora soldaten skrattade lätt och vände sig mot Ugo. "Okej, nu ska du få höra. Tänk dig att du förföljer en grupp fiender genom skogen. Du försöker ta reda på var de har sin bas och du är helt säker på att de inte har upptäckt dig. Så plötsligt känner du hur hela din kropp dras uppåt mot himlen, och innan du vet ordet av är du omringad av fienden samtidigt som du hänger upp och ned i en snara som om du vore en kanin."
Ugo skrattade tveksamt. Vad var det här för skämt? Han tittade på de andra. Tury och Adrastus log så att alla tänder syntes. Han vände tillbaka blicken mot Nira. Inte kunde hon väl mena...?
"Precis," sa hon och höll upp en tumme mot sig själv. "Gissa vem som har hängt upp och ned med tre svärd riktade mot strupen?"
Ugo kunde nästan känna hur hans ögon fysiskt blev större. "Allvarligt?"
"Jag svär på mitt vapen inför mina stridskamrater. Och tro mig, det har jag behövt göra så gott som varje gång jag berättat den här historien."
"Men hur...?"
"Hur jag står här idag? Svårast var att få loss yxan från bältet. Det var betydligt lättare att döda tre stycken medan blodet rusade till huvudet. Sedan krävdes det lite arbete och komma ned igen, men vad har man inte magmuskler till?"
I några få sekunder behöll hon hon en neutral, nonchalant min. Sedan sprack hon upp i ett leende och föste bort håret som hängde ned vid sidan av ansiktet. Där det högra örat borde ha funnits fanns bara ett hål.
"Det var inte lönt att försöka rädda det lilla som fanns kvar."
Det enda som förhindrade Ugo från att stirra på den kala fläcken på Niras huvud var att Adrastus ivrigt skakade om hans axel. "Du ser! Du ser, Ugo! En mot tre, fångad som ett bytesdjur, och fortfarande ingen match! Det spelar ingen roll vilken stridsteknik de här monstren tar till, i slutändan finns det bara ett möjligt resultat!"
Den överentusiastiska skakningen gjorde nästan Ugo yr och han lyckades med en kraftansträngning få bort den uppspelte soldatens hand från sin axel. "Hur många av er...?"
Tury flinade och föste ned kragen på sin ringbrynja tillräckligt mycket för att visa ett långt, grovt ärr över nyckelbenet. "Inte lika tjusigt som Niras kanske, men det här fick jag när vi blev överfallna efter att ha slagit läger för natten. Om fienden trodde att det var tillräckligt för att ge dem ett övertag så trodde de fel."
"Jag var den enda som inte hade någonting att visa för den striden efteråt," muttrade Adrastus surt.
"Förutom fiendens blod på ditt svärd!" sa Tury och gav sin kamrat ett vänskapligt slag i axeln.
Adrastus och Nira brast ut i skratt och Ugo kunde inte låta bli att skratta han med. Nyheterna om den nya fiendens krigföring hade kommit som en chock för honom, men historierna från gruppkamraterna fyllde honom med en känsla av trygghet. Hans eget folks krigföring var trots allt lika stabil som han alltid hade trott. Med stor beundran fortsatte han lyssna på de erfarna soldaternas entusiastiska berättelser om tidigare strider mot den nya fienden. För varje historia fylldes han av mer och mer självsäkerhet och en växande längtan att själv få möta fienden på slagfältet. Visserligen marscherade monster i deras land, men det fanns ingen tvekan om att de snart skulle jagas därifrån.
Medan kvällen gick anslöt sig fler och fler soldater till sällskapet och berättade sina egna historier om kriget. Berättelserna varvade varandra och varje ny historia överträffade den förra. De som inte handlade om truppmedlemmarnas egna erfarenheter handlade om soldater han aldrig hade träffat. Arméns egna legender målades upp och otaliga strider beskrevs in i minsta detalj. Varje berättelse genomsyrades av fiendens smutsiga knep och arméns vinster tillsynes mot alla odds. Om det inte fanns någon gräns för hur lågt fienden kunde sjunka så fanns det inte heller någon gräns för vad armén kunde överkomma.
När truppledaren till slut beordrade dem att sova la sig Ugo på sin fäll med ett leende på läpparna. En efter en spelade han upp kvällens berättelser framför sig tills han så småningom somnade.
Han väcktes av att någon skakade om honom och öppnade sömnigt ögonen. Balan satt på huk jämte honom och visade med en knyck på nacken att han skulle stiga upp. Han satte sig upp med en gäspning och såg sig omkring. Det var fortfarande mörkt och från de andra soldaterna hördes bara andetag och någon enstaka snarkning. Han tittade upp på Balan som hade rest sig upp och nu pekade på blåshornet som satt fastspänt i sitt bälte. Ugos hjärna gick igång och han förstod att det var deras tur att hålla vakt. Med ännu en gäspning kom han upp på fötter och sträckte på armarna för att vakna till. Han spände fast sin sköld på ryggen och fäste svärdet i bältet innan han gick efter Balan samtidigt som han var noga med att inte trampa på någon av de sovande soldaterna.
Tillsammans gick de längs med klippkanten och spanade ned mot skogen. En lätt bris fläktade dem och någonstans hoade en uggla. Från klippsidan med den brantare sluttningen kunde de se en smal ljusspringa som växte vid horisonten. Solen skulle snart gå upp och då skulle de fortsätta genom skogen.
Medan de gick fram och tillbaka kastade Ugo emellanåt hastiga blickar mot den andre soldaten. Balan var kanske den enda som inte hade sagt någonting alls under gårdagen. På kvällen hade han bara suttit och lyssnat utan att själv bidra till berättandet. När han nu såg närmare på honom kunde Ugo se att han var ganska gammal för att vara soldat. Det svarta håret innehöll en del gråa slingor och rynkor hade börjat formas i ansiktet.
Tystnaden, det konstanta stoiska ansiktsuttrycket och det åldrade utseendet gjorde Ugo nyfiken. När de ännu en gång rundade klipphörnet och hamnade ur hörhåll för de sovande soldaterna gjorde han ett försök att bryta tystnaden.
"Så Balan, hur länge har du tjänstgjort i armén?"
Balan vred en aning på huvudet och såg på honom men sa ingenting.
"Jag menar," försökte Ugo igen, "du verkar ju vara den äldsta av oss här. Inget illa menat, men då har du väl fått vara med om en hel del under åren?"
Den äldre soldaten stirrade på honom utan att röra en min.
"Och, öh... jag la märke till att du inte sa någonting igår kväll? Nog har du väl någon intressant erfarenhet av den nya fienden?"
En lång stund stod de stilla utan att någon av dem gjorde någonting. Ugo bet sig i läppen. Det hade nog inte varit en så bra idé att fråga ut någon som uppenbarligen inte ville dela med sig. Han skulle precis öppna munnen för att be om ursäkt när Balan vände sig bort från honom och hissade upp sin ringbrynja så att nederdelen av ryggen blottades. Ursäkten fastnade i Ugos hals och han satte nästan luften vrångstrupen.
På varsin sida av Balans ryggrad löpte två ojämna ärr. Deras knaggliga utseende gjorde det klart att såren som en gång funnits där hade varit grova och djupa. Men framför allt vittnade de om att de inte uppstått efter ett utgående sår. Vapnen som hade orsakat de här ärren hade gått in genom ryggen. När Ugo till slut lyckades slita blicken från ärren yttrade Balan sina första ord sedan truppen hade lämnat lägret.
"Ett svärd och en hillebard medan jag hade uppmärksamheten på fienden framför mig. Lämnade mig att dö med ansiktet i leran." Han lät brynjan falla ned över ryggen igen och vände sig om mot Ugo. "Tre månvarv med helare omkring mig dygnet runt. Blev dödförklarad i förtid mer än en gång. Vägrade att ge upp. Ingen i vår historia har blivit huggen bakifrån. Tänkte inte bli den första som lämnade livet på grund av det."
Ugo kunde inte få fram några ord. Av allt han hade hört om fienden det senaste dygnet var det här det lägsta han kunde tänka sig. Att hugga en motståndare i ryggen gick emot allt som hans folk stod för. Ingenting kunde vara lägre, mer förnedrande, och visa en tydligare avsaknad av heder mer än det.
"Varför berättade ingen om det här igår?" lyckades han till slut få fram.
Balan ryckte på axlarna. "Personligt. Visste att jag skulle berätta det själv så småningom."
"Nej, jag menar... igår kväll fick jag höra historierna om det här krigets hjältar och legender. Varför berättade ingen om det här?"
För första gången verkade Balan bli tagen med överraskning. Det åldrade ansiktet visade för ett kort ögonblick både förvåning och handfallenhet innan det återgick till sina vanliga stoiska drag.
"Försöker du påstå att jag är en hjälte, nykomling?"
"Det är precis vad jag påstår."
"Allt jag gjorde var att inte dö."
"Nej." Ugo skakade på huvudet. "Du gjorde så mycket mer. Du överlevde någonting som ingen borde ha överlevt. Du föll offer för det värsta brott en soldat kan begå på slagfältet. Du trotsade den hederslösa död som ett par hederslösa ynkryggar försökte ge dig. Du slogs in i det sista mot de monster som är ute efter att förgöra vårt land. Och trots att du blev huggen i ryggen så vann du."
Balan stirrade in i Ugos ögon i vad som verkade vara ett försök att få den yngre soldaten att vända bort blicken. Ugo stirrade tillbaka. "Du är en hjälte, och ord är inte tillräckliga för att beskriva den respekt jag känner för dig."
Den lätta bris som hade fläktat kullen avtog och för en stund var allting tyst och stilla. Inte ens skogens fåglar gjorde sig hörda. De två soldaterna höll blicken stadigt fäst på varandra. Ingen av dem sa någonting.
Den som till sist bröt ögonkontakten var Balan. Hans läppar drogs upp och blottade tänderna i ett så brett leende att Ugo nästan ryggade tillbaka. Ännu mer okaraktäristiskt var det dova skrockande som nu bullrade fram ur halsen på den gamle soldaten. Det var uppenbart att Balan inte skrattade ofta och att han själv knappt var van vid känslan. Ugo kunde inte låta bli att själv börja småskratta åt den gamle soldatens skrockande. En god stund stod de endast och lät den upplyfta stämningen omge dem tillsammans med de första, varma solstrålarna som nu flödade upp från bakom skogens trädtoppar.
När skrattet till slut ebbade ut sträckte Balan fram sin hand. "Tack," sa han och såg på Ugo. "Om det som krävs för att bli hjälte är att låta bli att dö för ett par monsters hand... så godtar jag gärna den titeln."
"Tack själv," svarade Ugo och gav Balan ett fast handslag. "För att du har visat mig vad som är möjligt att åstadkomma."
Balan svängde lätt med huvudet i riktning mot klipphörnet. "Solen går upp. Borde väcka resten."
Ugo såg ut över skogen nedanför dem. Han släppte Balans hand och skuggade ögonen för att se bättre mot solljuset. "Tack och lov för att vi inte ska gå österut. Jag hade nog blivit galen av att ha solen i ögonen hela förmiddagen. Jag ser inte ens vad det är som rör sig där nere i busk-"
Luften lämnade abrupt hans lungor när Balan kastade sig över honom med hela sin kraft. Samtidigt som de slog i marken susade någonting snabbt förbi ovanför deras huvuden. Balan drog med sig honom i en rullning bort från klippkanten. De rullade flera varv och stannade till med Balan överst.
"Är du oskadd?" skrek han och kom snabbt upp på fötter medan han fumlade med hornet i sitt bälte.
Ugo försökte nicka samtidigt som han kippade efter andan. Ryggen värkte men han hade åtminstone inte slagit i huvudet.
Balan fick loss hornet och höjde det till munnen. "Upp! Vi är under attack!" Han tog ett djupt andetag och blåste en mörk ton som skar genom luften.
Ljudet drog genast tillbaka Ugo till träningslägret vid Geltafloden. Flera nätter hade han väckts av samma slags horn och tvingats ut på olika träningsmoment i mörkret. Befälhavarnas röster ekade i hans huvud. Upp! Ligger du kvar är du död! Kan du inte försvara dig är du död! Det första du behöver är din sköld! Hans sköld! Trots motstridiga skuldror kom han upp på fötter och drog i läderremmen som höll hans sköld fastspänd på ryggen. Med mer muskelminne än medveten handling svängde han skölden runt axeln och fångade den i sin vänsterhand redan innan remmen hunnit falla till marken. I samma stund som han riktade blicken uppåt igen fylldes himlen med vad som nyss hade flugit förbi hans huvud.
"Sköld upp!" skrek han och hukade sig för att dölja så mycket av sin kropp som möjligt bakom skölden.
Pilarna slog ned som hagel runt honom. En stöt mot yttersidan av skölden bekräftade att en av dem skulle ha träffat rätt om han inte hade varit tillräckligt snabb. Han kastade en snabb blick bakåt och såg Balan huka sig bakom sin egen sköld. Samtidigt som pilarna slutade regna från himlen kom truppledaren utspringande från klipphörnet. Bakom henne följde resterande soldater med sköldar och vapen redo.
"Balan! Rapportera!"
"Omöjligt att veta hur många de är," sa Balan bistert och reste sig upp. "De gömmer sig bland träden."
"Vänd om mot andra sidan!" beordrade ledaren. "Slåss inte med solen i ögonen!"
Soldaterna vände om och började springa tillbaka till den beskuggade delen av höjden. Balan kastade en blick bakåt mot Ugo som nickade och satte iväg efter de andra soldaterna. Medan han sprang gav han sin sköld en snabb blick. Mycket riktigt satt en pil inborrad i träet. Runt hörnet hade truppen samlats där höjden började slutta nedåt och ledaren cirkulerade hopen för att hamna längst fram.
"Fienden kan inte nå oss med pilar här! Håll ihop och rör er försiktigt nedför branten! Inne i skogen kan vi-"
Hon avbröts av ett vrål som ekade mot bergsväggen när buskaget nedanför sluttningen exploderade i en våg av monster som snabbt började röra sig uppför höjden. Ledaren morrade ljudligt men höjde sedan sitt svärd mot skyn.
"Soldater! Vi är omringade, men det kommer ta tid för fienden på andra sidan att nå oss! Låt oss visa dessa fega monster vad som händer när de försöker stänga in oss!"
Truppmedlemmarna höjde sina egna vapen och brast ut i ett öronbedövande krigsvrål. Med en halvhjärtad ansträngning gjorde Ugo likadant. Han kunde inte undgå att lägga märke till att bara de som mötte dem framifrån var minst lika många i antal som de själva. Det var första gången han såg den nya fienden och han önskade genast att han hade sluppit. Gestalterna som kom emot dem bar liknande rustningar och vapen som de själva och skulle vid en första anblick kunna misstas för vanliga soldater. Den missfärgade huden och de förvridna ansiktsdragen gav dock monstren ett groteskt och skräckinjagande utseende. Den längtan att få slåss som han hade känt igår kändes väldigt avlägsen nu.
Tillsammans kastade sig soldaterna utmed branten och gled hastigt nedåt i det lösa gruset. Ugo greppade krampaktigt om svärdet och skölden. Nu gällde det. Hans första riktiga strid. Tagna med överraskning och underlägsna i antal. Om han någonsin skulle få bevisa att han hade det som krävdes mot den nya fienden så var det nu. I ett försök att tränga bort tvivlen som gnagde i honom tog han ett djupt andetag och stämde på nytt in i truppens krigsvrål så högt han kunde.
Med krigsvrål från två håll rungande i luften kolliderade styrkorna. Ljudet av metall mot metall blandades in i dånet när svärd och yxor sammanstötte med varandra. Ugo behövde inte leta länge efter en motståndare. En lång skepnad kom emot honom med armarna höjda över huvudet. Reflexmässigt höjde han skölden. Slaget som följde hotade att slå hans axel ur led. Med sammanbitna tänder tog han sats mot marken och pressade skölden åt sidan. Monstrets slagsvärd följde med och för ett ögonblick fanns det en öppning i dess bröst. Ugo gjorde ett utfall med sitt eget svärd men missade precis då motståndaren tog ett snabbt steg bakåt.
Skyddad av distansen svingade monstret svärdet runt huvudet och högg mot Ugos svärdssida. Att blockera med ett mindre svärd var riskabelt men nu fanns inget alternativ. Klingorna mötte varandra och kraftskillnaden var genast uppenbar. Motståndarens tvåhandsgreppade svärd pressade mot Ugos enhandade och eggen närmade sig hans ansikte. Medan monstrets båda händer var upptagna hade dock Ugo fortfarande en hand fri. Med sköldarmen riktade han ett slag mot sin motståndares ansikte. Sköldkanten slog hårt i näsryggen på monstret som genast snubblade bakåt med blod forsande från ansiktet. Näsan var utan tvivel bruten.
Nu hade Ugo sin chans. Med svärdet höjt rörde han sig efter monstret för att avsluta duellen. I samma ögonblick fångade han upp någonting som rörde sig mot honom i ögonvrån. Under bråkdelen av en sekund fortsatte han framåt innan han insåg vad som höll på att hända. Den plötsliga insikten fick honom att snubbla i sina steg och det enda han kunde göra var att hålla upp skölden mot sin vänstra sida.
Skölden splittrades med ett brak samtidigt som en våg av smärta spred sig från axeln och ut i fingertopparna. Kraften slungade honom åt sidan och för ett ögonblick kändes det som om han flög innan han slog i marken. Med bultande arm rullade han över på rygg. Över honom tornade monstret som hade splittrat hans sköld med en stor morgonstjärna. Febrilt grävde Ugo i gruset med fötterna i ett försök att komma undan. Armen släpade avdomnad vid hans sida och svärdet hade flugit ur handen på honom när han slungades genom luften. Han var försvarslös. Monstret höjde sitt vapen. Dess ögon glimmade med det mörkaste hat Ugo någonsin hade sett. Trots att alla instinkter inom honom skrek efter att få blunda tvingade han sig själv att möta monstrets blick. Han tänkte dö i strid med blicken på sin mördare. Med ett blodisande vrål svängde monstret morgonstjärnan mot honom.
Svärdet svingades i en vid båge och slog i morgonstjärnan med ett ljudligt klang. Det oväntade motståndet fick monstret att tappa balansen och stappla bakåt. Det fick tillbaka fotfästet och vände sig ursinnigt mot den som hade parerat dess slag. Ugos kropp var så spänd att han knappt klarade av att se upp mot soldaten som dykt upp vid hans sida.
Adrastus andades tungt men höll svärdet stadigt i sina händer med blicken fäst på fienden. "Jag har den här, Ugo!" sa han högt för att överrösta stridsljuden omkring dem. "Ta den andra!"
Ursinnigt kastade sig monstret mot Adrastus som snabbt hoppade bakåt för att undvika morgonstjärnan. Monstret kom efter honom och svingade vilt sitt vapen omkring sig. Ugo låg som förstenad på marken och följde kampen med blicken. Han var inte död!
"Ugo!" skrek Adrastus och undvek knappt ett slag som hade krossat hans bröstkorg om det hade träffat. "Den andra!"
Med ens skakades det liv i Ugos kropp och han vände blicken mot sin högersida. Monstret vars näsa han hade brutit kom emot honom med svärdet i händerna. Ugo letade desperat med blicken efter sitt eget svärd. Återigen höjde en fiende sitt vapen för att göra slut på honom. Han var fortfarande försvarslös.
Men han var inte död!
Med all sin kraft slängde han sig åt sidan när monstret svingade sitt svärd nedåt. Han kolliderade med monstrets ben och kände hur det föll framstupa över honom. Trots de smärtsamma protesterna från sin vänsterarm hävde han sig upp på fötter och såg sig omkring. Till slut fick han syn på sitt svärd. Det låg längre nedför sluttningen utan några fiender i vägen. Han tog tre långa steg mot det, gled den sista biten i gruset och slöt fingrarna om svärdsfästet.
Med vapnet i sin hand vände han sig om med ett växande självförtroende. Även monstret hade kommit på fötter och stod orörlig ovanför honom i backen. I en sekund såg de endast på varandra. Sedan satte Ugo fart uppför sluttningen. Den här gången var initiativet hans.
Hans första utfall mot monstrets hjärta blev parerat. Svärden gled mot varandra och monstret gjorde ett försök att tvinga klingan ur Ugos hand. Ugo gjorde inte motstånd utan lät svärdet följa med i rörelsen och tog i sista stund ett snabbt steg tillbaka. Med monstrets svärd ur vägen gjorde han ett nytt utfall mot dess axel. Svärdet trängde in i ringbrynjan samtidigt som motståndaren vek åt sidan men lyckades bara slita upp metallen utan att träffa köttet. Monstret svingade sitt svärd tillbaka mot Ugo som snabbt drog sig tillbaka från utfallet och höll upp svärdet mot sin vänstersida. Klingorna pressades mot varandra och han blev tvingad att ta ett steg tillbaka. Att blockera motståndarens tvåhandssvärd var fortfarande riskabelt och vid en snabb blick mot sitt eget svärd kunde han se en smal spricka i bladet.
Än en gång synade duellanterna varandra. Slagsvärdet gav motståndaren längre räckvidd, men Ugo verkade kunna svinga sitt eget svärd snabbare. Smärtan som sköt genom vänsterarmen varje gång han rörde sig skulle göra det omöjligt att attackera för många gånger. Den avgörande attacken var tvungen att komma snart. Å andra sidan verkade monstret andas häftigare än honom. Kanske började det bli yrt av blodförlusten från näsan. Om Ugo kunde komma åt ansiktet skulle säkert ännu ett slag mot näsbrottet vara tillräckligt för att få en öppning. Försiktigt rörde han på vänsterhandens fingrar och bet ihop tänderna när smärtan ilade genom armen. Den var i alla fall inte helt avdomnad längre. Kanske kunde han...
Det fanns inte tillräckligt med tid för att tänka igenom det. Med sammanbitna tänder svingade han svärdet mot motståndarens hals. Motståndaren vek huvudet bakåt och svarade med att själv svinga mot Ugos axel. Ugo kände hur svärdet vibrerade när han parerade. Det skulle förr eller senare gå av om han fortsatte så här. Han tog ett steg snett bakåt och lät svärden glida ifrån varandra. Om planen skulle fungera var han tvungen att locka monstret att attackera på rätt sätt. Han rörde sig närmare motståndaren utan att flytta svärdet ur försvarsposition. Motståndaren backade och höjde sitt eget svärd i väntan på en attack. Ugo tog snabbt ett steg till och skiftade läge på svärdet en aning utan att svinga. Monstret tog ännu ett steg bakåt och höll sitt svärd stilla. Ugo kunde se att det var förvirrat över varför han inte attackerade. Allt han behövde var ett utfall. Han stålsatte fötterna mot gruset och skiftade sakta svärdsläge samtidigt som han medvetet blottade högersidan av buken.
Monstret tog chansen direkt och störtade med svärdspetsen mot Ugos buk. Ugo vred handleden och slog bladet i slagsvärdets sida. Motståndarens svärd tvingades med i Ugos rörelse och han förde båda svärden i en vid båge över deras huvuden. Med all sin kraft tryckte han motståndarens svärd nedåt och tog samtidigt ett långt steg framåt. Smärtan rusade genom vänsterarmen när han sträckte sig efter monstret. Han slöt fingrarna om dess handled och drog sig själv tätt intill sin motståndare. Monstret försökte dra sig undan men insåg för sent att Ugo hade låst fast båda dess armar. Ugo hann se hur dess ögon vidgades innan han drog huvudet bakåt och skallade monstret så hårt han kunde i den redan brutna näsan.
Genast kunde han känna hur monstrets ben vek sig och med en sista kraftansträngning slungade han sin motståndare ifrån sig så hårt han kunde. Monstret kastades utmed sluttningen och rullade nedför det hårda gruset. Med en snabb blick bakåt för att försäkra sig om att ingen följde efter honom satte Ugo av efter monstret. Det hade säkert svimmat av, men det var inte dött. Andra regeln om väpnad strid ekade i hans huvud: Sårade fiender avrättas så snart som möjligt. Även om de slogs mot hederslösa monster hade Ugo inte för avsikt att sjunka till deras nivå.
Han hade kommit halvvägs nedför backen när monstret slog i gräset där marken planade ut. Med en blandning av fasa och förvåning såg han hur det kravlade sig upp på alla fyra och sakta reste sig upp. Hur var det möjligt? Det hade till och med lyckats hålla fast vid sitt svärd medan det föll. Ugos grepp om sitt eget svärd hårdnade och han bet ihop tänderna. Vare sig det var vid medvetandet eller inte så borde monstret inte vara i tillstånd att fortsätta strida. På ett eller annat sätt skulle duellen avslutas nu. Med det högsta stridsvrål han kunde åstadkomma höjde han svärdet och störtade nedför sluttningen.
Motståndaren såg upp mot honom och lyfte långsamt sitt svärd. Under ett kort ögonblick verkade tiden stå stilla då Ugo försökte se framför sig vad monstret tänkte göra. Det var skadat och stod på ostadiga ben. Hade det ett sista knep?
Med var som verkade vara en enorm kraftansträngning slängde monstret svärdet åt sidan och föll med sänkt huvud tungt ned på knä.
Benen låste sig under Ugo och fick honom nästan att snubbla framlänges. Han tog ett par korta steg för att återfå balansen och kanade sakta nedför den sista biten av sluttningen. Vid plan mark stannade han och stirrade på sin motståndare. Förutom axlarna som höjdes och sänktes i takt med dess andetag rörde inte monstret en muskel.
Tankarna snurrade om varandra i Ugos huvud och gjorde det omöjligt att fokusera på en enda. Desperat skiftade han blicken fram och tillbaka mellan svärdet som låg i gräset och den hopsjunkna gestalten framför sig i hopp om få klart för sig vad det var som hände. Uppför branten bakom honom kunde han vagt höra striden som fortfarande pågick. En svag vind blåste genom luften och fick trädkronorna att prassla. Efter en kort stund, eller möjligtvis en evighet, lyfte monstret sakta på huvudet och såg på honom. Förutom blodet som rann från näsan till hakan strömmade tårar nedför dess kinder.
Det kändes som om Ugos huvud höll på att brista och han knep hårt ihop ögonen i ett försök att få bukt med de tankar som skrek inom honom. Vad var det som hände? Vad höll monstret på med? Det senaste dygnet hade Ugo fått höra saker som han aldrig hade kunnat föreställa sig förut. De barbariska stridsteknikerna, de hederslösa tricken, den brutala hord av monster som marscherade genom landet... Allting gick emot allt som han hade fått lära sig under sin uppväxt och sin stridsträning. Men även om gårdagens berättelser hade gjort det klart för honom att han behövde förvänta sig vad som helst från den här fienden kunde han inte förstå vad som hände framför honom just nu. Monstret hade just slängt ifrån sig sitt vapen. Det hade frivilligt gjort sig självt försvarslöst och satt nu på knä framför honom med tårar i ögonen. Med ett svagt hopp om att han hade sett fel öppnade han långsamt ögonen. Monstret såg fortfarande på honom och hade inte rört sig ur fläcken. Ugos hjärta sjönk och han var nu själv nära till tårar. Han hade ingen aning om vad han skulle göra.
"Nykomling!"
Truppledarens röst skar som en kniv genom luften och fick honom att rycka till. Han vände sig om och såg henne snabbt komma gående nedför branten följd av en handfull soldater med blodiga vapen. Totalt verkade de inte vara fler än tio stycken. Tury hade ena armen om Adrastus axlar och höll sin fria hand hårt tryckt mot buken. Balan gick bredvid dem med rödfläckigt ansikte. Nira syntes inte till.
"Vi har inte mycket tid på oss innan resten av fienden hinner ikapp oss," sa truppledaren samtidigt som hon kom emot Ugo. "Om vi ska ha någon chans att komma levande härifrån behöver vi sätta så mycket distans vi kan mellan oss och dem."
Hon stannade till bredvid Ugo när hon fick syn på den knäböjande gestalten framför dem. Hennes blick vandrade snabbt mellan monstret, Ugo och vapnet i hans hand. Hon vände blicken framåt igen och fortsatte att gå.
"Gör slut på den där och sätt igång att marschera."
Ugo stod som fastfrusen och stirrade efter ledaren. De andra soldaterna passerade honom och följde efter henne mot skogen. Vid träden kastade hon en snabb blick bakåt och stannade tvärt. Hon vände sig om med ett irriterat ansiktsuttryck.
"Nykomling! Lyssnar du på mig? Döda kräket och börja gå!"
Ugo såg på svärdet i sin hand, svärdet i gräset och monstret framför sig. När han än en gång mötte monstrets tårfyllda blick knöt det sig i magen på honom.
"M... men... det har... det kastade..." var allt han lyckades stamma fram.
Ledarens ansikte skiftade direkt från irritation till ett blixtrande raseri.
"Står du där och vägrar att lyda order, nykomling? Monstret framför dig har bränt ned vår landsbygd, jagat vårt folk och slaktat oskyldiga! Jag säger åt dig att omedelbart avrätta kräket och följa efter truppen!"
Vreden i hennes röst fick Ugo att näst intill ovilligt ta ett steg framåt. Med darrande armar höjde han svärdet och la spetsen mot monstrets hals. Förtvivlad tittade han upp mot truppen i hopp om att någon annan skulle säga någonting. Soldaterna stod tysta och såg på honom, en del förvånade och andra lika rasande som ledaren. Till slut hittade han Balan och såg bedjande honom i ögonen. Den gamla soldaten som för bara några minuter sedan hade skakat hans hand och lett mot honom mötte Ugos blick. I hans ögon fanns bara förakt.
Med tårar brännande i ögonvrårna lät han blicken falla ned på monstret igen. Han kunde inte utläsa vad för känslor som dolde sig bakom de tårfyllda ögonen. Så plötsligt blinkade monstret till och formade ljudlöst ett enda ord med läpparna. Ugo förstod inte Ugo monstrets språk, men någonstans inom sig visste han vad det försökte säga till honom.
"Snälla."
Samtidigt som tårarna började falla nedför hans egna kinder tryckte han in svärdsspetsen i monstrets hals. Blodet stänkte honom i ansiktet och han blev tvungen att blunda för att inte få det i ögonen. Monstret utstötte ett gurglande läte och föll sedan bakåt när han drog ut bladet. Ugo öppnade ögonen och såg ned på den livlösa kroppen. Sedan vände han upp blicken mot truppen.
Ledaren gav ifrån sig en fnysning och började gå in bland träden. Soldaterna vände sig bort från Ugo och följde efter. På darrande ben och med ett växande behov av att kräkas började han gå efter dem för att inte bli kvarlämnad. När han kom fram till träden vände han sig om och kastade en sista blick mot den döda kroppen bakom sig. Monstrets ögon stirrade glasartat upp mot himlen utan att se någonting. Läpparna hade glidit isär och synliggjorde de små, platta tänderna. Det röda blodet spred ut sig och verkade lysa onaturligt klart mot det ljusa skinnet. Han vände blicken nedåt och synade händerna som nyss hade tagit sitt första liv.
Samma klarröda blod fläckade även hans eget gröna skinn.
Med en känsla av tomhet inom sig knöt han händerna och följde efter truppen in i skogen.