Vi säger hejdå utanför din kompis. Nu är nycklarna till vår lägenhet inlämnade, alla spår av seriemorden vi utförde på varandra bortstädade. Nu är det slut.
Jag gråter så mycket på vägen därifrån att jag får parkera bilen på trottoaren.

Vi vet inte att vi kommer bli ovänner inom några veckor, kanske inom några dagar, att vi kommer hata varandra. Kommer hem till min nya lägenhet, smsar mina vänner "ge mig en timme sen kan ni komma". Och det är precis vad jag gör, jag ger mig själv en timme sen tvingar jag mig själv att aldrig vända mig om igen.

Han ringer på nätterna. Även fast han ringer från okända telefoner så vet jag att det är han. Och jag orkar inte höra hans röst, vill glömma hur den låter när han är arg och full. För det var den rösten som förstörde allt.
Stänger av ljudet. Tar en lina till. Röker en cigarett. Ler mot nån ovetande.
Ska vi dra vidare?