Huvudet är tomt
Jag känner verkligen ingenting av värde
Irritationen jagar mig dag som natt

Jag springer tills jag måste hämta andan
Genom alla höga krav
till slut blir
Andetagen så tunga att jag inte längre kan andas
Inte tänka fritt eller agera
Hjärtat bultar för fullt inom mig
Tårarna rinner som de aldrig skulle ta slut

Ingen är nöjd
Känner mig ensammast i världen.
En bland mängden.
Vem orkar leva i en sådan här ytlig värld?

Minnesförlust, total kollaps.
Tar mig inte upp ur sängen längre.
Detta kravfyllda samhället vi lever i har skördat ännu ett offer.