Som sagt.

Vi äkta konstnärer finns inte.

Där för er skull.

Vi finns där bara för vår egen skull.


Bara för att hitta linjen ut.


Ut ifrån ur denna bisarra värld.


Och.


Jag skall dit.

För att höra virvelkaggen slå.

Och basgångarna sväva.

Och gitarriffen äga.


Bakom samma Marshalls.

Som jag har hemma.


Jag vet precis vad de har.


Och vad som händer.

när man vrider upp dem.


Och när de rör strängarna.


De behöver inte ”mika upp dem”

”Just fucking turn them up;”

”to the sustain mode!”


Det är därför Marshalls existerar.

För okunniga.

Som aldrig sett.

Era barndomsdrömmar.

Blåsa bort i evigheten.

Framför ett riktigt bra klassigt Marshall Stack.

Med en TSL Top.

Och två Marshall lådor.

Med 4 st. 12” Celestion vardera.


Och ett vapen i form av en.

Gibson Les Paul Standard Classic Honeyburst 1997.

Med kollindade humbuckingar.


Fullkomlig världsklass gitarr.

(En av de 14 världsklass jag äger.)

Med äkta självtorkad lönntopp.

Och Mahogny rakt igen.

Och mikar och strängar som bara skriker!

”Knulla mig!

Med dina vackra snabba fingrar”


Som när du smeker din fitta.


De kan bara ”Line up them”


Och jag sitter bara tyst.

När alla andra hoppar sönder stolarna.

På Friends Arena.


För.


Jag har samma skit hemma.


Även.


Trumsetet.


Och.


Min kvinna.